Mejla

Linda Skugge

Konsten att styra sitt liv med en vinkelslip

Vi tar till de redskap vi måste för makt och kontroll

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Eva Edsjö
Elinor Fahrman på den oljetanker från 1935 som hon nu renoverar från grunden.

”Dying

is an art, like everything else.

I do it exceptionally well.

I do it so it feels like hell.

I do it so it feels real.

I guess you could say I have a call.

(–)

Out of the ash

I rise with my red hair

And I eat men like air.”

Yngvild Saeters utställning Butterfly house på galleri Andréhn-Schiptjenko (till och med 29 februari) får mig att tänka på Sylvia Plaths bästa och kändaste dikt Lady Lazarus.

Lazarus uppstod enligt Bibeln efter fyra dagar.

Yngvild Saeter uppstod också från de döda, inte efter flera dygn, men hon förlorade mer än tre liter blod under en misslyckad hjärnoperation och dog.

”Dying saved my life”, säger hon i utställningens katalogtext. Dessutom är hon rödhårig. Som i Plaths dikt.

Inför operationen blev Yngvild Saeter besatt av Trinity i Matrix-filmerna som ett sätt att blidka dödsångesten. Hon fastnade vid scenen där den läderklädda actionhjältinnan bränner motorvägen fram på en Ducati 996. Om hon bara var lika orädd som Trinity skulle hon fixa det.

Jag är Trinity, blev hennes mantra.

Operationen gick – trots att hon dog – bra. Men hennes konst förändrades för alltid.

”Butterfly house” består av något som påminner om Rorschachtest, fast där ingen av dem för tankarna till ett könsorgan utan snarare bröstkorgar. Allt är tillverkat av motorcykeldelar, metall och kedjor.

”Jag kan köra en grävmaskin, jag kan svetsa, jag kan styra tunga maskiner, jag kan slita sönder en jävla bil om jag vill!” säger Yngvild Saeter till tidningen Bon. ”Att jobba med tunga, hardcore material fyller mig med en känsla av makt.”

Jag ser varken liv, död eller tillståndet där emellan i Yngvild Saeters märkliga föremål.

Nej, det handlar om makt och kontroll.

Kan man kompensera det faktum att man inte kan styra över sitt liv genom att kontrollera ett gigantiskt skepp? frågar jag Elinor Fahrman, mer känd som DJ Baby Soul och sedan 1995 boende i England. Hon har nyligen köpt en 27 meter lång, 130 ton tung oljetanker från 1935 som hon ensam renoverar från grunden (följ gärna det fantastiska arbetet på Instagram, @anglegrinding_eli).

”Nja, det känns mer som att mitt öde är mitt skepp. Jag kan inte styra henne mycket mer än jag kan styra mitt öde. Det känns alltid som att det är hon som lär mig saker.”

Bestämmer du över vinkelslipen, eller bestämmer den över dig?

”Jag tror jag bestämmer men vinkelslipen har definitivt övertaget”, säger Elinor Fahrman. ”När man känner att man börjar vinna, skär den upp ett litet hål på fingret, bara för att visa vem det är som är boss.”

Behovet att försöka styra sitt eget öde är starkt. Det berättar Yngvild Saeters okuvliga bröstkorgar.

avLinda Skugge

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Konst