Aftonbladets litteraturpris går till – Lina Wolff

”Med den mörka och skruvade tredje romanen Köttets tid både befäster och förstärker hon sin egenart”

Av: Jenny Högström

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

 Aftonbladets årliga litteraturpris som delats ut sedan 1957 ges ”på exklusivt konstnärliga grunder till någon svensk diktare som ännu befinner sig i skapande utveckling”.
 Juryn som har utsett 2019 års mottagare består av Carl-Michael Edenborg, Jenny Högström, Petter Lindgren, Karin Pettersson och Ulrika Stahre.
Juryns motivering: ”Lina Wolff liknar ingen annan i den svenska samtidslitteraturen: hon väjer varken för begärets eller inbillningens kraft. Med den mörka och skruvade tredje romanen Köttets tid både befäster och förstärker hon sin egenart. Något så komplicerat som en roman om köttet och själen förmår samtidigt vara oavlåtligt underhållande. Lina Wolff är vild, absurd, brutal och rolig – därför får hon Aftonbladets litteraturpris 2019.”

Lina Wolff är jublande glad när Aftonbladet träffar henne i Lund. Hennes roman ”Köttets tid” belönas med Aftonbladets litteraturpris för 2019.
Foto: krister hansson
Lina Wolff är jublande glad när Aftonbladet träffar henne i Lund. Hennes roman ”Köttets tid” belönas med Aftonbladets litteraturpris för 2019.

Det är en nästan löjligt strålande dag i april och jag är i Lund för att träffa författaren Lina Wolff som tilldelats Aftonbladets litteraturpris för sin roman Köttets tid.

Vi har stämt träff på kaféet i Stadsparken och Lina Wolff kommer gående – trenchcoat, hästsvans, energisk – i samspråk med några bekanta från skånska Hörby där hon växte upp. Nu bor hon ett stenkast härifrån.

Vi står och stirrar lite hjälplöst på varandra, frustrerade över att inte kunna hälsa ordentligt, och tar sedan ett bord i skuggan.

Lina Wolff som fysisk person påminner om sina romaner: omedelbar, orädd, drastisk, närvarande. 

– Det här ju så himla kul! Du har varit med i juryn eller? Gud, vad roligt. Tack så jättemycket, jag är så himla glad.


Ja, vi var också glada! Så, Köttets tid. Bennedith anländer till Madrid, där träffar hon Mercuro som flyr för sitt liv. Han har deltagit i nätshowen Köttets tid tillsammans med sin fru, som han bedragit i många år, upp dyker hans älskarinna som han misshandlat, och nu har han fått sin dom av nunnan Lucia, showens andliga överhuvud. Alltså denna roman, var kommer den ifrån i dig?

– De polyglotta älskarna skrev jag före Metoo, nästan Metoo, men Köttets tid skrev jag ju också under Metoo, hösten 2017, och kände att jag fick rätt mycket in av de här vibbarna. Min nunna Lucia har ju det där att rätt är rätt och det som syndas måste få konsekvenser. Samtidigt tycker hon att patriarkatet är den grund vi står på, den kan vi inte bara rycka undan.

– Någonting jag tänkte mycket på i Metoo-kontexten är: var slutar rationaliteten? Och att man måste landa i det emotionella och det innerliga, och det har ju inte hon riktigt, hon är ju väldigt tydlig i den här offertematiken: du har begått det här brottet, nu måste du sona. Som i ”Köpmannen i Venedig”, nu ska vi ha ett skålpund kött av dig.

Kampen mellan det köttsliga och det sinnliga, det tror jag att jag alltid haft. Begäret som den hemliga agenten som hoppar in och kastar omkull saker

– På så sätt tänkte jag mycket, och vred och vände, och ju mer Metoo framskred, desto lättare var det att skriva fram Mercuro som verkligen satt på de anklagades bänk och skulle försvara sig.

– Det finns någonting oerhört sympatiskt i en person som berättar. Även om han har gjort fruktansvärda saker förlåter man ju honom lite när man hör hur han har klyddat ihop det i sin hjärna. Man känner lite medlidande för honom, det gör man ju inte för någon som blånekar eller ljuger.

LÄS VIDARE

– Först hade jag tre jagberättare, Bennedith var också i jagform, och då blev det väldigt mycket ”jag”. Jag måste ha en plattform, en utsiktsplats som är lite mer neutral, och jag måste också låta läsaren hämta andan. Man kan inte banka musten ur läsaren hela tiden.

– Men de här tre personerna, Bennedith, Mercuro och Lucia, de är fast i någonting, och så vill de något slags förändring, och så försöker de, men ingen lyckas sådär jättebra. Bennedith allra minst. Hon var jätterolig att skriva. Jag har själv skrivit krönikor i Skånska Dagbladet, så jag kunde koppla på den misslyckade krönikören. Det jag känner med krönikor är att du måste vara väldigt säker, men i romanskrivandet så måste man vara väldigt osäker för att du ska vara lyhörd. För det är bara så du kan ge värdighet åt alla. Texten blir bäst när alla har värdighet – men ingen har för mycket. Haha. Det finns en gräns.


Så du har ingen synopsis, struktur, tydlig tidslinje när du skriver?

– Nej det har jag inte haft hittills. Men på det jag skriver nu har jag faktiskt det. Och det känns jättekonstigt, det blir vääääldigt lätt, nästan fusk. Det gör ju inte ont på samma sätt, den där känslan av att man inte riktigt vet vart man är på väg men att det ändå finns en väg, jag tror det blir väldigt bra om man skriver så, för att man är så himla osäker som författare. Man är lite lätt förtvivlad hela tiden. Jag tycker att om man har synopsis så blir man lite stursk. Då är frågan: blir det platt? Det vet man ju inte förrän man är klar. Det kanske blir nåt helt annat, det jag hoppas är att det ska bli ett lättare sätt att jobba. Ingen vill ju ha det jobbigt. Så länge som det tar att skriva en roman.


Köttets tid, vill du säga något om titeln?

– Om man säger ett ord, då säger man automatiskt inte ett annat, själens förnekelse ligger ju i ordet kött. Köttets tid, ja då är det inte själens tid. Och det är en gammal käpphäst som jag alltid har hållit på med och alltid kommer att hålla på med, alltså gränsen för hur mycket köttet ska bestämma. Och samtidigt, om du trycker tillbaka köttet, om du försöker att inte låtsas om att det finns, så kommer det att bubbla upp någon annan stans. Så den där balansen, var ger jag det utrymme och var måste jag sätta stopp, vissa människor kanske har det naturligt, jag har inte det …
Du har inte det?

– Nej inte alls.
Men du är väl en civiliserad människa.

– Ja, jag har jobbat hårt. Hahaha.
Hur länge bodde du utanför Sverige?

– Tre-fyra år i Italien, sex år i Spanien, lite i Frankrike. Tio år. Och sen så gifte jag mig med en spanjor, och flyttade till Spanien och jobbade som träagent.

– Så jag började skriva i Spanien, det var väldigt mycket ett sätt att komma in i det spanska, för att det var så svårt att komma in bland kvinnorna. Det är mycket som är fint men det finns en hårdare underton. Då kände jag att jag med skrivandet i lugn och ro kunde utarbeta de lite hårdare människorna som var lite mindre blödiga än jag och så kunde jag i och med karaktärerna öva lite mer på det.


Det känns som att den spanskspråkiga litteraturen har präglat dig.

– Jo, det är ju det jag har läst.
Och Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet utkom nyss i din nyöversättning.

– Ja, och nu är det slut på det. Jag ska börja översätta igen i höst, men nu behöver jag en paus. För jag känner att det var, ja, jag kan inte beskriva hur det var. Jag är bara glad att jag lever fortfarande. Det var så … Det var så mycket text och det tog så lång tid innan jag blev varm i kläderna med honom.

– Det är ju det jag har växt upp med rent skrivmässigt, Márquez, Borges och Bolaño, jag har ju läst den här traditionen och det är ju så jag börjat skriva, så det har jag väl på något vis i mig, men man har aldrig det riktigt. Precis som när jag översatte Bolaño, det är också alltid svårt att översätta. Man måste verkligen gå ut från sig själv och respektera hur någon annan har gjort det utan att fallera.


Köttets tid är ju fruktansvärd underhållande, hur förhåller du dig till underhållningslitteratur?

– Alltså jag älskar ju underhållning, men det är väl lite fult i Sverige, man ska vara allvarlig. Det har jag inte fått med mig, jag har missat det.

– Jag tror att underhållning, Cervantes skrev på Don Quijote, och så var det någon som sa, det här är ju bara underhållning, då sa han att jo, men om du lyckas underhålla långt ner i det fysiska köttet – då får du med själen på köpet, då roar du hela människan!
Tycker du att det finns någon röd tråd i ditt författarskap?

– Ja. Kampen mellan det köttsliga och det sinnliga, det tror jag att jag alltid haft. Begäret som den hemliga agenten som hoppar in och kastar omkull saker. Sen har jag hållit på väldigt mycket med manligt och kvinnligt, det tycker jag är intressant. Vi lever ju i en intressant tid ur den aspekten. Hur ska vi hitta ett sätt där vi alla fungerar? Vi lever i ett stort dataspel höll jag på att säga, vi lever i en intrigant och skrivmässigt intressant tid. Det finns väldigt många dimensioner på allt. Vi kan förstora upp dem och hålla på med dem. Det har jag hållit på med och det kommer jag nog att fortsätta med.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.