Mejla

Peter Kadhammar

Lars Norén och Mick Jagger visar att du själv bestämmer över livet

Publicerad:

KOLUMNISTER

Mycket i livet är en slump. Kanske själva livet är en slump. Kanske man själv blev till av en slump.

Slumpen lurar alltid på oss. En ung man vid namn Mick Jagger sätter sig på ett pendeltåg i Dartford utanför London. Han bär på några bluesskivor.

Han träffar en ung man som heter Keith Richards. De pratar musik. 59 år senare åker de fortfarande jorden runt och sjunger och spelar.

Dramatikern Lars Norén på repetitionen av sin pjäs "Stilla liv" som sätts upp på dramatenscenen Elverket.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Dramatikern Lars Norén på repetitionen av sin pjäs "Stilla liv" som sätts upp på dramatenscenen Elverket.

Lars Norén har publicerat sin fjärde dagbok. Den omfattar åren 2015 till 2019 och är på gissningsvis 1 500 sidor. Gissningsvis eftersom böckerna inte är paginerade.

Jag läser böckerna för språket och den ofta absoluta renheten och för att jag fascineras av Noréns oupphörliga kreativitet.

De tre första volymerna innehöll inte en enda sliten formulering. Den fjärde volymen är inte lika destillerad, kanske beror det på att Norén inte har samma ork. Jag brukar säga att om allmänheten visste hur svårt det är att skriva skulle allmänheten gråta. Han klagar på ett par ställen över att han skriver för dåligt, att han måste hitta tillbaka till språket.

Norén använder aldrig andra skiljetecken än punkt och komma. Det bidrar till textens suggestion. Punkten skapar en tätare atmosfär, gör frågan liksom oavslutad, gör frågan till en fråga och ett påstående samtidigt.

Men i noteringen för den 15 maj 2016 skriver han:

Jag använder nästan aldrig frågetecken, eftersom jag vet att en formulering i sig avgör om den är frågande eller inte, och för att jag har svårt att hitta tecknet på maskinen.

Livet är fullt av tillfälligheter.

En författare har svårt att hitta frågetecknet på skrivmaskinen. Det blir ett genomgående stilgrepp på fem, sex, sju eller åttatusen sidor.

När jag läste det gick jag till bokhyllan och plockade fram en bok från Krisberedskapsmyndigheten. 2003 gav den ut en rapport om svenska mediers rapportering om Irakkriget, "Bagdad-Bob, menige Jessica Lynch och Cirkus Saddam". Författare var Gert Z Nordström, professor i bildpedagogik bland annat.

Inför och en bit in i Irakkriget var jag inbäddad hos amerikanska trupper på en enorm bas i norra Kuwait. Jag var ensam svensk journalist. Jag skrev och fotograferade med en enkel kompaktkamera.

Kvällen före den amerikanska invasionen av Irak höll överste Glaeser, chefen för basen, tal för soldaterna. Ljuset dog snabbt. Jag knäppte med kameran vars slutartid blev långsammare och långsammare. Alla bilderna blev oskarpa utom en där skärpan ligger på översten men allt annat är suddigt.

Reportaget publicerades 20 mars 2003. Professor Nordström analyserar bilden och dess sammanhang:

...Kadhammars stora dragbild (36x27 centimeter) ger däremot inte uttryck för säkerhet. Den är mild i färgen, Glaeser vänder huvudet åt sidan och de bara händerna är löst knäppta över bröstet. Bildens oskärpa ger soldaterna tätt bakom honom ett närmast förvirrat och sorgset intryck...

Det är en vacker analys av medveten estetik och ett journalistiskt budskap.

Om Nordström vetat bakgrunden kunde han också ha nämnt att bilden var den enda som gick att använda.

Allt är slump.

Min vän Anders Sundelin brukar berätta att han i London sommaren 1968 inledde ett samtal med några ungdomar som klistrade upp kommunistiska affischer. Det ledde till att han reste till Afghanistan och den resan bestämde hans liv.

Allt är slump.

Och ändå inte.

Ivar Lo-Johansson ger ett fint exempel i sin självbiografiska roman "Författaren". Han har just skrivit klart den stora bok som blir hans genombrott. Han har ingen titel. Det borde vara något med jord. Men mer? Han låter en nyckelpiga vandra över papperslapparna som han brett ut i gräset. Hon går över orden jord och godnatt.

Bokens titel blev "Godnatt, jord".

En legendarisk nyhetschef på Dagens Nyheter sa en gång: Konstigt att de reportrar som jobbar hårdast alltid har tur.

Det är inte slumpen som väljer oss.

Vi väljer slumpen.

Att inleda ett samtal. Strunta tangenten med frågetecknet. Publicera en misslyckad bild för att den råkar säga något.

Vi bestämmer själva hur det ska bli.

Publicerad:

LÄS VIDARE