Mejla

Markus Larsson

Tystnaden under livebranschens kollaps i coronakrisen är sjuk

Publicerad:
Arenor står fortfarande tomma sedan gränsen på 50 personer i publiken ligger fast. Här Cirkus i Stockholm.
Foto: Claudio Bresciani / TT
Arenor står fortfarande tomma sedan gränsen på 50 personer i publiken ligger fast. Här Cirkus i Stockholm.

Pandemin går över, förr eller senare.

Men det blir svårt att glömma hur politiker och myndigheter svarade när kultur- och nöjesbranschen ropade på hjälp.

Den kylan släpper inte.

I tunnelbanan kan det stå och sitta 57 personer i samma vagn och i princip andas på varandra.

Jag vet. Jag har räknat själv.

Om det vore en konsert skulle sju personer få gå av vid nästa station. Det spelar ingen roll om spelstället i fråga tar 4 000 eller 50 000 personer – gränsen är 50.

Visserligen får 100 stycken till se en spelning om de sitter ner och äter på ett statligt avstånd från varandra, men det förändrar inget i sak.

Logiken är ett svart hål, det vill säga svår att förstå.

Det handlar inte om vem som har det värst

När beskedet om att publikgränsen för sport- och kulturevenemang inte höjs till 500 kom i veckan skrev journalisten Patrik Ekwall en bra och arg krönika där han kom fram till slutsatsen att sport-, teater- och konsertpubliken uppenbarligen smittar mer än andra:

”Det är ett beslut som belyser det förakt mot idrott som jag alltid känt att politiker står för.”

Oj, oj.

Förakt mot idrott? När det gäller politisk uppmärksamhet och intresse är idrotten fortfarande en dignande bankett med gåslever och champagne, åtminstone jämfört med den delen av live- och musikbranschen som inte innefattar Melodifestivalen och de största konserterna på Ullevi.

Pröva att få gehör för Courtney Marie Andrews, Polo G, små alternativa klubbar och drill.

Men det handlar inte om vem som har det värst. Alla är drabbade.

Ekwall borrar dessutom djupt ner i problemets kärna när han lyfter fram de små föreningarna, division 2-klubbarna, all personal som i princip arbetar ideellt.

Sport är inte bara Champions League, Allsvenskan och elitidrott. Det är bara den kommersiella kapsylen på flaskan. Dess syfte och funktion i samhället kan inte enbart mätas i pengar och sponsorer.

Vilket i allra högsta grad även gäller för musik.

Pratas väldigt lite om hur många liv som musiken räddar

När pandemin stängde ner samhället klev musikartisterna och idrottarna artigt och snabbt åt sidan. När sjukvården behöver hänsyn och resurser får underhållningen vänta.

Musiker, artister och skådespelare får ständigt höra att deras yrken inte är en mänsklig rättighet. Synen på deras värv är att det i slutändan är en hobby.

Visst, kanske det.

Men det pratas också väldigt lite om hur många liv som exempelvis musiken räddar, att det kan vara en plats, gemenskap och scen för människor som inte passar in någon annanstans.

Musiker och artister kan givetvis skola om sig, men det är sällan som piloter, bankirer och byggjobbare uppmanas att lära sig spela fiol i en symfoniorkester, uppträda som dj eller spela ”Linje lusta” på en teaterscen.

Under pandemin verkar majoriteten av musik- och livebranschens bokare, artister, ljudtekniker, roddare och kameramän vara försumbara, en axelryckning, ett problem som politiker gärna blir av med.

Hellre fler bostäder som de flesta inte har råd att bo i än kultur

Det ger en sjuk och darwinistisk bild av framtiden där de stora kommersiella jättarna överlever i ett slutet kretslopp av ingenting.

Eftersom allt hör ihop kan den framtiden redan skådas i Stockholms innerstad efter klockan 19 på kvällen. Bostadsrätternas eventuella värdeökning är sedan länge mycket viktigare än konstiga små klubbar och livescener.

Hellre fler bostäder som de flesta inte har råd att bo i än kultur. Men den tomheten går säkert också att sälja på sikt:

”Välkomna till Stockholm. Köp gärna premiumbiljetter till en guidad tur om själlöshet. Här, vi börjar i Vasastan.”

Det är inget liv. Det är en sarkofag.

Av: Markus Larsson

Publicerad: