Friandet av Linna visar hur viktig journalistiken är

Foto: Peter Wixtröm
Kaj Linna friades i dag.
KOLUMNISTER

Det var ingen sensation att Kaj Linna i dag friades.

Nu väntar det största skadestånd en felaktigt dömd person någonsin har fått i Sverige.

Att Linna för ett par veckor sedan försattes på fri fot av hovrätten för övre norrland var en indikation så god som någon på att ett friande var att vänta.

Visserligen fanns ett utrymme för att domstolen fann honom skyldig till mordet i Kalamark, men nöjt sig med ett tidsbestämt straff som Linna efter 13 år bakom murarna ansågs ha avtjänat, men det hade förvånat.

Straffvärdet för de här synnerligen brutala brotten är livstids fängelse.

Hovrättens resonemang kan inte vara en alltför munter läsning för åklagare Jens Göransson.

Domstolen konstaterar att det saknas bevisning som direkt binder Linna till mordet, den överlevande brodern till mordoffret pekade ut en annan gärningsman och det enda fingeravtrycket som finns har inte gått att binda till någon.

Utöver det finns skospår och beträffande dem "kan det möjligen slås fast att de är avsatta av skor med ungefär samma storlek" som Linna har. Men "denna omständighet har ett mycket begränsat bevisvärde".

Övriga omständigheter som åklagaren åberopar anser hovrätten inte bildar "ett mönster som har något större bevisvärde i skuldfrågan".

Och när hovrätten är klar med sin sågning av indicierna räknar den upp ett inte obetydligt antal faktorer som talar för att Linna inte är mördaren.

Återstår då det vittne som ska ha hört att Linna planerade en stöt mot bröderna, ett vittne som åklagarens bevisning i allt väsentligt bygger på.

Men hovrätten noterar, inte helt överraskande, samma sak som Högsta domstolen gjorde då Linna beviljades resning. Vittnet har ändrat sin berättelse fram och tillbaka.

Det går, anser domstolen, inte att fälla någon på den grunden.
Och efter att ha viftat bort det beviset återstår ingenting. En friande dom är självklar.

I dag skrevs rättshistoria av mindre upplyftande slag. Ingen har suttit i fängelse i Sverige efter att felaktigt ha blivit dömd så länge som Linna.

Han har att se fram mot nytt rekord i skadestånd i Sverige. Som en fingervisning kan nämnas att Joy Rahman fick drygt 10 miljoner då han 2002 friades efter att ha suttit inne i åtta år. Linna kommer troligen att få närmare det dubbla.

Rättstaten har svikit. Men rättstaten har också rehabiliterat sig genom att ge Linna upprättelse.

Utgången är också en påminnelse om journalistikens viktiga betydelse som granskare av den dömande makten.

Dagens Nyheters reporter Stefan Lisinski har i många år oförtrutligt undersökt domen. Och när sedan Anton Berg och Martin Johnson, journalisterna bakom podden Spår, kunde presentera nya uppgifter om huvudvittnet fick Högsta domstolen nog.

Vi har sett liknande saker ske gång på gång på senare år. Svt-journalisten Hannes Råstams arbete lade grunden till att Sture Bergvall i dag är en före detta seriemördare. Aftonbladets Anders Johanssons insatser ledde till att Samir, som 15 år gammal dömdes för att ha mördat sin styvmor, 30 år senare friades.

Journalistiken, i dag kanske mer ifrågasatt än någonsin tidigare, har sina brister. Men det bevisas gång på gång att den är av grundläggande betydelse i en demokrati.