Så bra var Rolling Stones spelning på Friends arena

NÖJE

Konserten börjar inte när Stones går på.

Den startar på allvar i ”Midnight rambler”.

Men resten är sanslöst bra.

FAKTA

The Rolling Stones

Plats: Friends arena, Stockholm.

Publik: 55 296 (utsålt).

Längd: 2 timmar och 14 minuter.

Bäst: ”Midnight rambler” och ”Street fighting man” är en klass för sig.

Sämst: ”It’s only rock’n’roll (but I like it}” har knappt styrfart. Och ”Slipping away” skulle säkert låta bättre i ”Pirates of the Caribbean”.

Fråga: Hur kan logistiken vara så usel som i kväll på Friends Arena? 

Amerikanske komikern Louis CK beskrev en gång åldrandet som att försöka starta en vinterkall och insnöad bil på morgonen.

Det tar emot. Det tänder inte. Motorn stretar emot.

Och lite så är det med The Rolling Stones i kväll. 
”Sympathy for the devil”?

Ne-ne-ne-ne-ne-ne...

”It’s only rock’n'roll (but I like it)”?

Ne-ne-ne-ne-ne-ne...

”Under my thumb”?

Däcket fastnar i snödrivan igen.

”You can’t always get what you want”?

Motorn rosslar och hostar och kommer i gång och sedan lägger någon in fel växel och på något underligt sätt rullar alltihop ändå hjälpligt vidare.

Det finns några glädjeämnen och tjuvstarter. En levande och varm ”Sweet Virginia”, till exempel. 
Men det dröjer länge innan bandets motorer verkligen får konserten att lyfta.

Litet garageband med stor publik

Rolling Stones är ju egentligen motsatsen till stora och vräkiga arenaband. I själva verket har de alltid varit ett litet garageband med ovanligt stor publik och budget. 

För att hitta storheten och förklara storheten med Stones måste man blicka bakåt. 
Jag har alltid älskat deras cover på Robert Johnsons ”Stop breaking down” från albumet ”Exile on Main Street”.

Om jag säger att jag har lyssnat på den tusen gånger så ljuger jag. Det är säkert fler.

Utifrån ett enkelt bluesriff bygger bandet upp ett hypnotiskt groove som de är totalt ensamma om. Intensiteten och energin ökar för varje bluestolva. Det är ljudet av ett band som hittar och hakar på varandra längs vägen, som spelar ”fel” och fult och ändå så förbannat rätt, som bygger upp en skitig storm som får en att vilja kasta ut möbler genom fönstret av lycka. Ett band som står i ett litet rum och låter blint förälskade i sig själva och sin musik. Inget annat i deras liv verkar spela någon roll.

Charlie Watts levererar cymbalkrasch efter cymbalkrasch, pianotangenterna ramlar ner på golvet, Mick Taylors slideguitar klyver luften som blixtnedslag. Och bakom alltihop kan man höra hur den vanligtvis så coola och distanserade Mick Jagger tappar det.

Han ropar ”Woooo!”. Han ropar ”One more time”. Och ”One more time” igen. Och igen.

Spelglädjen glöder i ”Midnight rambler”

Är det inte sådana ögonblick man jagar efter varenda gång man ser Stones, att medlemmarna ska börja flina åt varandra, att de ska bry sig på riktigt, att de ska visa varför de blev världens största rockband, att de ska förlora sig själva i musiken och att Jagger spontant ska skrika ”Wooo”?

Och det är precis det bandet, den spelglädjen och den spirituella glöden som forsar fram i ”Midnight rambler”. Det går inte att slita ögonen från skådespelet. Vad har det där gömt sig innan? Vad väntade de på?
Och det fortsätter i ”Street fighting man”. Och det stannar inte upp i ”Start me up”, ”Brown sugar”, ”Jumpin’ Jack flash”, ”Gimme shelter”...

Mick Jagger är den självklara energigeneralen. Ron Wood levererar de bästa solona. Charlie Watts kan, som i slutet av ”Paint it black”, fortfarande mullra hårdare än de flesta. Keith Richards, som ibland har svårt att hitta in i musiken ordentligt, återfår sin unika tajming.

Bandet som jag såg haverera på Ullevi för tio år sedan ville jag aldrig se igen.

Men gruppen som nästan triumfartat går i mål på Friends Arena går inte att tröttna på.

Lägger de av nu är det ett värdigt farväl.


Betyg låt för låt

Sympathy for the devil
Brukar vanligtvis komma på slutet. Men det är en lysande öppningslåt. Kanske inte den tajtaste versionen Stones har levererat de senaste 20 åren. De råa gitarrerna missar ibland målet, men de låter helt rätt.

It’s only rock’n’roll (but I like it)
”Plijong”. Ungefär så låter inledningen. ”Plijong”. Resten är inte så mycket bättre. 

Tumbling dice
I början känns det som om alla på scenen befinner sig på olika platser i låten. Var är Ron? Var är Keith? Och kören? Vet Charlie? Mot slutet hittar de varandra igen och får till rätt ”Exile”-häng.

Just your fool
Stones trivs i sin Buddy Johnson And His Orchestra-cover. Det är alltid en höjdpunkt när Jagger plockar fram munspelet.

Ride ’em on down
Det märks att Jimmy Reed var en av de ursprungliga anledningarna till att The Rolling Stones över huvud taget existerar.

Under my thumb
Inte den mest politiskt korrekta texten Stones har skrivit. Versionen behöver klister. Eller tejp. Det slemmiga xylofonsvänget måste lagas.

Sweet Virginia
Fansens låtval i kväll. ”Inte säker på att vi kan den”, säger Jagger. Sedan spelar de alldeles strålande. Det låter som att en gospelpsalm har lämnat kyrkan, hittat en bar och druckit sig full på Jack Daniels.

You can’t always get what you want
Rockhistoriens bästa valthorn. Hade dock föredragit om soulkören med Sasha Allen och Bernard Fowler låtit högre än Ron Woods solo. Ena stunden är Stones övertygande. I den andra verkar de ha glömt vilken låt som pågår. Eller hur och när den slutar. ”Fantastiskt”, ropar Jagger efteråt. Nåja.

Paint it black
Låter länge fruktansvärt risigt, men hämtar sig ordentligt mot slutet. Mycket tack vare Charlie Watts attacker. 

Honky tonk women
Ett sådant där ögonblick där bandet skapar ett förtrollande groove från ingenstans. Det låter både som om alla inblandade försöker spela sin första låt tillsammans i replokalen och som världens bästa rockband genom tiderna.

Happy
Hur besjälade Keiths obligatoriska två piratrocknummer än är...

Slipping away
... blir det just mer obligatoriskt än nödvändigt. Men att bryta den här traditionen vore väl som att ställa in julafton.

Miss you
Saturday night Jagger.

Midnight rambler
Lång och fantastisk. Grisig och flottig. Ingen spelar blues som Rolling Stones. Och när de är så här bra – inte rock heller. Musiken rinner ut över arenan och klibbar sig fast överallt.

Street fighting man
Det är svårt att förstå att Stones för drygt en timme sedan stapplade sig fram genom en ”It’s only rock'n'roll (but I like it)”. Det är inte samma band längre.

Start me up
Ron och Keith kastar riffen mellan varandra som om de har glödande kol i händerna. En hopplöst uttjatad låt får nytt liv och höfter.

Brown sugar
Gruppen fortsätter att rusa fram...

Jumpin’ Jack flash
... i ett imponerande inferno av riff, gospel, blues och soul. 

Extranummer

Gimme shelter
Inte ens Stones själva har lyckats överträffa studioversionen från albumet ”Let it bleed”. Men i kväll gör de ett bra försök. Sasha Allen och Mick Jagger har en egen show ute på rampen. Men det mest imponerande är hur Ron och Keith kryper ihop och manglar fram det apokalyptiska groovet. Så här lät det när 60-talet dog. En av tidernas fem bästa rocklåtar.

(I can’t get no) Satisfaction
Dåliga kvällar brukar den eviga tonåringen låta som, tja, Status Quo. Det här är dock inte en sådan spelning.

Rolling Stones tidigare Sverigebesök 00:32