Publiken mitt i smeten

Cecilia Djurberg utsätter sig för påfrestande performance

Foto: Lee Arucci
I ”The Waldorf project” blir publiken en del av verket.
TEATER

När den rådande normen i Kultursverige är inkludering och krav på att all konst ska vara tillgänglig för alla, så går arrangörerna av den nya klubbscenen Fristaden i Slakthusområdet i Johanneshov i motsatt riktning och bjuder in den brittiske performancekonstnären Sean Rogg och hans interaktiva scenkonstkoncept The Waldorf project.

Det varken passar – eller kan – upplevas av alla. För att få delta krävs att man är över 18, inte gravid, epileptiker eller rörelsehindrad, att man tackar ja till alkohol och inte har fobier för mörker eller beröring. Man beordras dyka upp osminkad, svartklädd och beredd på att bli både smutsig och blöt. Efteråt förstår jag att varningstexten inte är ett simpelt marknadsföringstrick.


Utgångspunkten är det japanska, psykologiska begreppet amae, här tolkat för ”en tillfällig underkastelse i fullkomlig trygghet.” Ett slags BDSM-liknande överenskommelse som inte handlar om sex, även om den vitaktiga gelén som smetas in i mitt ansikte när jag gör entré onekligen leder symboliken åt det hållet. Det handlar snarare om att att utmana fysiska och mentala gränser. Och närgånget blir det.

Bödelsymboliken att ledas in i ett mörkt slakthus av en person med svartmålat ansikte är bara första prövningen. Jag får något något ostkakeaktigt, spritsmakande bryskt inkört i munnen, och ställs sedan med ansiktet mot en vägg. Väntar länge på att ledas vidare och den droneiga, malande ljuddesignen utmanar tidsuppfattningen. Vi förs vidare in i ett rum med dånande byggfläktar, ett annat med barkflis på golvet och i en murad kista finns det kaffesumpssmuliga material alla deltagare geggas in med, men senare får duscha av sig.


Komponenterna är egentligen inte nya, även om upplevelsen besökaren får är helt unik. Så kallad ”immersive theatre” där publiken blir medskapare genom att vandra runt i interaktiva scenkonstverk är numera en etablerad genre. Till de kändaste hör brittiska Punchdrunk, vars produkioner Sleep no more och The drowned man jag har varit på i New York och London. The Waldorf project är som en hybrid mellan dem och performancekonstens långa tradition av att gegga och utsätta kroppen för fysiska påfrestningar och kontrasteffekter för att framkalla extrema tillstånd.


Jag hör inte till den lättchockade publiken, och även om jag får en intressant upplevelse lämnar denna smygpremiär del att önska beträffande teknik och flow. När jag kommer ut efter tre timmar är jag trött, blöt, skitig och nedkyld. Men ändå upprymd över att experimentell konst som denna får plats i vårt ofta ängsliga, svenska kulturlandskap.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Scen

Teater