The Edges mössa betyder mer än kungafamiljen

avMarkus Larsson

NÖJE

Finns ingen anledning att skälla på The Edges mössa.

Den borde bli hertig av Värmland.

Prata inte med mig om Nobelfesten.

Jag har varit där. Jag har sett den på nära håll. Den var två plus.

Högdjur i pingvinkostymer som stuffar runt till swingjazz? Askungen hade somnat av tristess. Jag har upplevt roligare partyn i kön till korvkiosken Empes i Kiruna.

Men allt beror kanske på ens uppgift under det stora mankemanget.

Jag var Aftonbladets utsände Nobelkorrespondent 2016.

Det var, med andra ord, en dag på jobbet.

Under middagen fick jag springa fram och tillbaka i pelargångar för att rapportera live om stämningen och maten. Jag filmade mig själv på toaletten med min telefon, sa säkert något korkat om den undermåliga musikunderhållningen och efterrätten, och rusade tillbaka till pressbordet igen.

Liberalernas partiordförande attackerade dansgolvet som en fryntlig kobra

Det riktiga stöket började dock under dansen efter middagen.

Då är det enligt en mycket gammal tradition meningen att journalister ska dansa med partiledare, mest för att personifiera upplevelsen och kunna publicera bilder som ingen av konkurrenterna tar.

Båda parter ser fram emot det lika mycket som en spädgris längtar efter att få lägga sig på en tallrik och träffa Edward Blom.

Jag och fotografen Andreas Bardell bestämde oss för att ta rygg på Jan Björklund.

Liberalernas partiordförande attackerade dansgolvet som en fryntlig kobra. Han bjöd upp olika damer hit och dit i svindlande tempo. Själv tassade jag efter och bröt in när det passade.

Till slut skrockade Björklund till och sa:

”Du är tvåa på bollen igen, som vanligt.”

”Återkom gärna när du har lika höga opinionssiffror som Bengt Westerberg, herr muppmajor” svarade jag. I mitt huvud.

Annie Lööf såg på mig med samma värme som hon tittar på sossar

Under den frostiga dansen med Annie Lööf, som gav ett oväntat bra svar på vilka Bob Dylan-låtar hon gillar, försökte jag av någon underlig och stressad anledning lätta upp stämningen genom att ropa till Bardell:

”Hörde du? En centerpartist med bra musiksmak, vem trodde det?”

Luften frös till is. Annie Lööf såg på mig med samma värme som hon tittar på sossar.

2016 rasade folk om den oförskämda fräckheten i att Bob Dylan inte var på plats och tackade för Nobelpriset i litteratur. Och i år var den stora skandalen inte att Sara Danius klädde ut sig till en jättestor piñata.

Nej, det var The Edges mössa.

1 av 3 | Foto: Peter Wixtröm
The Edge på Nobelfesten 2018, dansar med Mouna Esmaeilzadeh "Doktor Mouna".

Till alla som gapar om etikettsbrott och frågar sig vad den ”överårige rockmannen” ens gjorde där:

Sätt er ner. Vik ett A3-ark till en strut. Stoppa den på huvudet.

The Edge spelar gitarr i U2. Han har varit med och skrivit både ”Where the streets have no name” och ”One”. Han får inte bara ha mössa på Nobelfesten – mössan borde avsätta Carl Philip och adlas till hertig av Värmland.

Skulle vi ha märkt någon skillnad, egentligen?

Mina föräldrar har ramat fotografiet på mig och Stefan Löfven

The Edge har ju, precis som serveringspersonalen och pristagarna, gjort något till skillnad från deltagarna som ärvt sin börd, inklusive vår kära kungafamilj.

Men i stället blir det tydligt hur parnassen och dess undersåtar ser på pöbeln och pöbelns musiksmak i klassamhället Sverige.

En sak är jag dock stolt över. 2016 dansade jag med en svetsare.

Mina föräldrar har ramat fotografiet på mig och Stefan Löfven och hängt upp det på väggen hemma i Tornedalen.

Att två söner från arbetarklassen kan göra en klassresa och mötas som statsminister och journalist under nationens största fest och dansa med varandra säger rätt mycket om Sverige.

Fråga Putin om han vill bli uppbjuden av en annan karl, till exempel.

Men folk som hatar The Edges mössa kallar väl även det för en systemkollaps.

ARTIKELN HANDLAR OM