En biennal som prunkar av odling och gemenskap

Ulrika Stahre rapporterar från Manifesta i Palermo

avUlrika Stahre

Foto: Zheng Bo
Zheng Bo, ”Pteridophilia 1”, 2016, videoverk, 17 minuter.

Foto: Alberto Baraya
Konstgjorda växter av Alberto Baraya.

Den ambulerande biennalen Manifesta föddes några år efter murens fall och har sedan 1996 turnerat runt Europa. Många städer har kunnat slipa sin särart och visat upp sitt unika sätt att vara en del av det europeiska, inte minst historiskt.

Sedan 1990-talet har Europatanken genomgått flera metamorfoser, och i vårt nutida nationalistiska klimat är det ett statement att bygga Manifesta just i Palermo. Av alla städer som hyst Manifesta (bland andra Frankfurt, Zürich, St Petersburg, Rotterdam) är Palermo den hittills tydligaste symbolen för ett Europa som alltid varit en kulturell smältdegel. Fenicier, greker, romare, morer, normander, flyktingar från olika håll – den sicilianska kulturen är full av äldre och nyare influenser. Manifesta utgår från idén att i Palermo finns inga migranter: här är alla Palermobor.

Så utställningen är byggd kring samverkan, odling, gemenskap. Paralleller dras (stundom irriterande övertydligt) till växtvärlden – olika arter kan spridas fritt och växa så gott som varsomhelst – och vid sidan av en handfull palats och andra historiskt tunga utställningsplatser är det den botaniska trädgården som utgör navet.

Här visas Malin Franzéns detaljerade och tekniskt komplicerade lokalt anknutna växttryck, inspirerade och hänvisande till en siciliansk 1600-talsbotaniker. Det är imponerande svalt och elegant. Verket markerar, liksom Alberto Barayas samling av konstgjorda växter, en känsla av att den botaniska ordningen är långt ifrån fast och färdig. Det som är giftigt kan också vara läkande, det påhittade vara lika verkligt som naturen själv.

I botaniska trädgården visas också ett videoverk mitt bland kraftigt växande bambu: Zheng Bo queerar naturen genom att en grupp nakna män avnjuter växterna i någon sorts ritualiserad sexuell samvaro. Detta spår, det rituella, är ett undertema som binder samman stora delar av Manifesta. Vad gör vi när vi försöker skapa nya sätt att leva? När vi bearbetar trauman? Vi tycks söka ritualens symboliska upprepningar.

Palermos befolkning fick på 1990-talet nog av maffians dominans, och protesterna tycks ha gett någon typ av resultat – åtminstone beskrivs staden nu som befriad från kriminella element. Men turismen lever fortfarande på mytologiseringen, souvenirer med Gudfadern-tema är en stor del av utbudet. I Oratorio della Madonna dei Peccatori Pentini visas ett tvillingverk som undersöker ritualen som befriande handling: Yuri Ancaranis Whipping zombie och Lapidi – en film från Haiti där en bybefolkning rituellt arbetar med slaveritraumat, ställs samman med turistselfies från laddade platser i Palermo, platser för kända maffiamord. Ritualer befriar, kanske genom att låta våldet sippra fram bara lite i taget. 

Patricia Kaersenhouts stora saltberg, The soul of salt, berättar en karibisk myt som spreds bland slavar, att man genom att undvika att äta salt skulle kunna flyga, hem igen. Vi besökare uppmanas ta med salt hem, lösa upp det i vatten och på så sätt också lösa upp det historiska lidandet.

John Gerrards verk Untitled (near Parndorf, Austria) är ingen befriande ritual, tvärtom nästan. Konstnären har skapat en film utifrån fotografier från den plats där en långtradare hittades i augusti 2015, med 71 döda flyktingar. Gerrards strategi är att göra platsen betydelsefull genom att ge den tyngden av tid – den simulerade filmen är ett år lång. Själva konstskapandet blir här rituellt, det kan påminna lite om turistbilderna ovan: ett sätt att hedra, påminna, och kanske kontrollera den kollektiva smärtan och skulden. 

Dessa verk är bara exempel på de små och stora ritualer som bjuds på Manifesta. Men här finns också ritualen i form av processioner: ärvd från religiös rit syns processionen både som direkt performance i staden i Marinella Senatores respektive Jelili Atikus tappning, men också som demonstrationståg i Tania Brughueras muralmålningslika article 11. Här handlar det om protester mot amerikanska MUOS, ett enormt militärt kommunikationssystem som används för att styra bland annat drönare, byggt i sydöstra Sicilien. Detta militära och får man väl ändå säga koloniala bygge arbetar även Laura Poitras med, i flera starka filmer.

Så det finns konkret politik på Manifesta, mest imponerande som visualiserad forskning är Cristina Lucas Unending lightning, som i en filmtriptyk visar bombningar, dag för dag sedan människan lärde sig flyga. Det är effektivt och starkt.

Manifesta har dock mer än en räv bakom örat. Många verk hanterar omvärlden med bitsk humor, du kan ringa en spion med konstnärsgruppen The Peng! Collective eller avnjuta konstvärldens inskränkthet i Taus Makhachevas Baida. Eller se guide och guidade byta plats i videoverket New Palermo Felicissima av Jordi Colomer

Det är till migrationer utställningen hela tiden återvänder. Vilka vi är i världen, och hur vi rör oss. Manifesta 12 är som andra stora projekt ett kaos av högt och lågt. Det rituella infinner sig som en skapare av ordning, och vad det betyder vet ärligt talat inte heller jag.

ARTIKELN HANDLAR OM

Manifesta

Konst