Den utländska pizzan finns även på nationalistens tallrik

Foto: Lasse Allard / AFTONBLADET / 2116
KOLUMNISTER

Jodå, det hade funnits pizza i Sverige tidigare i olika mesiga former, och lite grann på restaurang Östergök men det var inget folk flest hade hört talas om.

Alltså: Vi var väl i övre tonåren när vi åkte in till stan för att käka pizza, vilket var
exotiskt på den tiden och bara fanns renodlat på ett enda ställe i Stockholm: Piazza
Opera, vid Gustaf Adolfs torg.

Projektet blev ett genombrott. Nej, inte för oss. Men för pizzan.

Innehavaren hette Giuseppe ”Pepino” Sperandio, och 1971 kallade Tidningarnas
Telegrambyrå honom ”komet” i restaurangvärlden.

Jag minns att en servitör var sur för att vi bara käkade och inte beställde vin. När vi
bad om kranvatten frågade han om vi skulle ha ett helt handfat, men vi nöjde oss medvanliga dricksglas för vi skulle till Kungsträdgården och köpa hasch.
Vilket vi gjorde och rökte. Och inte blev vi klokare för det. Snarare tvärtom. Men det är en annan historia.

Tiden går.

Och det märks.

Numera är pizzeriorna lika svenska som klockstaplar och präglar hembygden mer än Riksdagens talman Björn Söder i folkdräkt. I snart sagt varenda litet samhälle och bostadskvarter med självaktning serveras hawaii med skivor av burkad ananas.

För att inte tala om tex-mex-grejen. Fredagsmyset. Jättelika gondoler i köpladorna med ingredienser som ska skapa trivsel: kryddor, såser, chips, fan och hans moster. Lika mysigt som Ernst och Televerkets Nyhetsmorgon.

En gång i världen försökte jag köpa en tandborste i Öst-Berlin. Jag letade överallt i
varuhus och butiker, men hittade ingen.

”Möjligen”, viskade en vänlig dam bakom apoteksdisken, ”möjligen måste man lämna Berlin för att få tag i en tandborste”.

I planekonomins dystra och hårda värld hade det uppstått brist på till och med så
enkla grejer. Och så en skrotbil som Trabant. Inte bara att den kostade många årslöner, den som händelsevis ville ha en fick vänta i åratal.

Mångfald var ett okänt begrepp. Enfald praktisk verklighet.

Det är ett ironiskt faktum att det finns vissa likheter mellan dagens snävt inkrökta
nationalistiska rörelser och det gamla östtyska systemet. Ingenting ska ändras.
Utländskt inflytande är farligt. Kulturen ska vara ”sund” och ”uppbygglig”.

Människor ska kontrolleras så de inte tar sig alltför stora friheter. Om något går snett är det alltid andras fel. Moral är absolut. Und so weiter.

Att de som förfäktar denna nationalism ändå äter pizza kan bero på att de tror att pizza alltid har funnits i Sverige.

Som en nationalist trodde om ett annat livsmedel: ”Det har ju alltid hetat negerboll”.

Nej, det har det inte. Garanterat inte. För typ tjugotusen år sedan var Sverige täckt av en kilometer is. Då var chokladbollar näppeligen uppfunna. Men det får man väl snart inte säga i det här jävla landet.


Bilbränderna i Göteborgsområdet är rimligen inte försäkringsbedrägerier. Men när Larmtjänst undersökte fem procent av de 6 000 bilbränder som ägde rum mellan januari och september förra året och kom den fram till att 54 procent av dem var anlagda.

”Hederliga” bilägare hade betalt unga kriminella för att tända på.

Skärpta straff kanske kan vara bra för att stävja vissa brott. Men politikernas löften om hårda tag förblir tomt prat så länge polisen inte har tillräckligt med resurser och/eller en effektiv organisation. Om kriminella vet att risken att åka fast är ganska liten så spelar det givetvis inte så stor roll om straffen blir hårdare.

Det här är Robert Aschberg 00:24

avRobert Aschberg

ARTIKELN HANDLAR OM

Pizza