Fokuserad och elegant sonat

Cecilia Djurberg ser Höstsonaten på Teater Giljotin

Foto: Martin Hellström
Chatarina Larsson är formidabel som modern i Teater Giljotins uppsättning av Bergmans Höstsonaten
TEATER

Just när vi trodde att vi var klara med hundraårsfirandet av Ingmar Bergman dyker Teater Giljotin upp som en senkommen födelsedagsgäst med en snyggt paketerad Höstsonaten. Och min jubileumströtthet är plötsligt som bortblåst.

Regissören Kia Berglund har avlövat Bergmans text från alla mansroller, så att drabbningen mellan mor och dotter får fullt fokus. Tolkningen funkar fint och fångar det tidlösa hos Bergman utan att strykningarna framstår som övergrepp. Iscensättningen frigör sig från filmen och dess tid, och blir till ett självständigt scenkonstverk, fritt från Bergmannostalgi. 


Chatarina Larsson gör konsertpianisten Charlotte Andergast till en modern kulturkarriärskvinna med yllesjal och mobiltelefon. Med spelad distans släpper hon fram sin inre komedienn genom sprickorna i rollfigurens flinthårda yta. Charlotte vet att hon är en självupptagen diva, men kan inte låta bli att spela ut det. Som om hon alltid agerar inför publik och hoppas att vinna stilpoänger. Vilket hon gör. När hon tar på sig sin röda aftonblåsa ”av ren elakhet” mot sin dotter Eva, är Chatarina Larsson formidabelt dominant. Och när masken sedan faller och insikterna om vilken dålig mor hon varit drabbar henne, framstår hennes sorg och önskan om att få vara den lilla i deras relation som genuin.


Men också Eva vill vara barnet, och få moderns bekräftelse och kärlek. När hon vågar spela upp Chopins preludier på det avlånga matbord som tjänstgör som universalrekvisita i föreställningen – och som är svartlackat liksom en flygel – förvandlas hoppfullheten om att lyckas återknyta de trassliga familjebanden snabbt till tårfylld frustration.

Med sitt rättframma spel gör Julia Marko-Nord publiken till Evas förtrogna. Ut mot oss ställer hon frågan om vad modern, efter att de inte setts på sju år, väntar sig att hon ska tänka. Hon har gjort sin analys av moderns svek och förstod att det inte skulle falla i god jord att hon hämtat hem den nervsjuka, spastiska systern Helena (starkt och realistisk gestaltad av Angela Kovács) från sjukhemmet.


Sympatierna skiftar intressant och intimiteten från filmens närbilder transformeras till ett nära, psykologiskt spel mellan ensembler av pianosträngar som spänts upp från golv till tak. Dessa skapar ett transparent kulissdjup och bidrar till många vackra, effektfulla bilder när Anders Shorty Larssons ljussättning spelar vackert mot Youlian Tabakovs enkelt eleganta scenografi.

ARTIKELN HANDLAR OM