Mejla

Jan Guillou

Historien vänds upp och ner i ”Vår tid är nu”

Publicerad:
Oskar Laring, Morten Vang Simonsen och Julia Heveus
Foto: MAGNUS SANDBERG
Oskar Laring, Morten Vang Simonsen och Julia Heveus

Det finns mycket att uppskatta i SVT:s dramaserie ”Vår tid är nu”. Den stora publiksuccén är varken oförtjänt eller oväntad. Själv uppskattar jag särskilt den kulinariska historieskrivningen under epoken Tore Wretman som lyfte det svenska köket från enahanda nordiskt barbari. Eller kanske lika mycket berättelsen om hur rollfiguren ”Maggan” först får sin politiska karriär inom SAP krossad därför att hon är lesbisk men ändå stretar på fram mot dygdens lön då hon får det livsavgörande telefonsamtalet från självaste Olof Palme.

Så långt frid och fröjd och nu kommer förstås ett stort MEN: En av huvudrollernas dotter hamnar 1968 i dåligt sällskap, det vill säga ”vänstern”. Denna vänster visar sig bestå av en galen sekt som bestraffar sina medlemmar för innehav av ”borgerlig litteratur” och förstör sådan litteratur, genomför interna rättegångar mot ”klassförrädare” och beslagtar till kollektiv och politiskt korrekt uppfostran barn från mammor som visat borgerliga tendenser. Inom några års underjordiskt liv är sekten beredd att gripa till vapen och på väg att inleda det revolutionära folkkriget med en bombattack mot ABF.

Men hjältemodiga insatser från spionorganisationen IB avstyr i sista stund vad som skulle ha blivit inledningen till den svenska vänsterterrorismen.

 

Om denna historieskrivning kan man säga att den dels är grundfalsk, dels älskad av många och närmast officiell historia på Flashback och liknande SD-tillhåll på nätet.

Sant är att det uppstod en spritt språngande sekt på våren 1968 som kom att kallas Rebellrörelsen.

Medlemmarna kom från Clarté i Uppsala och Stockholm. Historien är välkänd och har gett upphov till en lång rad reportage i text och TV och ett flertal böcker. Liksom många roliga historier, exempelvis om hur rebellerna tidiga morgnar plankade in på Vanadisbadet och formationssimmade med stora porträtt av Mao Zedong. Eller hur de trängde sig in på kinesiska ambassaden, höll folkdomstol mot personalen och rev ner de ”borgerliga” röda sammetsgardinerna.

Rebellsekten dansade emellertid bara en sommar, från våren 1968 till juli, när man bröt samman såväl psykiskt som organisatoriskt. Rebellerna borde vara en fotnot i vänsterhistorien. Men ”Dubbelmaoisterna”, som de också kallades, är föremål för en mer omfattande historieskrivning från höger än all annan vänster från den här tiden. Det är inte så svårt att förstå varför.

Om man låter denna kvasireligiösa sekt representera ”vänstern” i berättelsen om 60- och 70-talen så sker det knappast utan illvillig eller möjligen satirisk avsikt. Vi andra var tiotusentals och de flesta av oss hann aldrig se röken av några dubbelmaoister innan de gick under i psykiskt kaos och försvann.

 

Det är alltså illa nog att detta blir teveseriens historieskrivning om vänsterrörelsen vid den här tiden.

Än mer förolämpande och historiefalsk blir ju dramaseriens framställning av hur dessa rebeller år 1971 (flera år efter att de verkliga rebellerna försvann) är på väg att ta till vapen och övergå till terrorism.

Men till nationens räddning ingriper då hjältemodigt spionorganisationen IB.

Sanningen är den rakt omvända. IB-agenter började redan 1968 försöka provocera vänstern till våld.

Efter västtysk förebild försökte man prångla ut vapen bland oss. Särskilt hett mål för sådana IB-operationer blev solidaritetsrörelsen med Palestina, där jag var med och såg med egna ögon. Men den ende medlem i Palestinarörelsen som kom att begå denna typ av brott var den infiltrerade IB-agenten Gunnar Ekberg (bombhot mot israelisk flygtrafik).

IB utgjorde alltså, utan överdrift, ett dödligt hot mot vänsterrörelsen. Skulle IB ha lyckats som kollegerna i Västtyskland med att få fart på vänsterterrorismen hade också Sverige fått uppleva serier av dödsskjutningar och massfängslande av verkliga eller påstådda vänsterterrorister.

Mot detta överhängande hot fanns bara ett försvar. För det första att inte låta sig provoceras till våld.

För det andra att oskadliggöra IB med ett av demokratins effektivaste och vackraste vapen, tryckfriheten och yttrandefriheten.

 

Fem år efter att en viss ”Rolf Svensson” försökte prångla ut handgranater i Palestinagruppen i Stockholm exploderade i stället IB-skandalen i Folket i Bild/Kulturfront. Efter det repade sig aldrig den del av den svenska underrättelsetjänsten som tagit sig an uppgiften att skapa vänsterterrorister.

IB-affären kan alltså ses som en akt av självförsvar. Och till skillnad från vänstern i Västtyskland inskränkte sig våra förluster till bara tre man i fängelse, som hämnd för Folket i Bild/Kulturfronts avslöjande. Jag vet, eftersom jag var en av de tre.

Men i ”Vår tid är nu” vänds alltså historien upp och ned. Där blev det IB som räddade Sverige från vänsterterror.

Manusförfattarna till dramaserien är visserligen födda 1968 och 1972. Men det är ingen ursäkt.

 


För övrigt anser jag att…

… svenska manusnissar har en enastående förmåga att tillämpa exempelvis amerikansk i stället för svensk lagstiftning. Den juridik som ställde till med katastrof för ”Nina” i ”Vår tid är nu” gäller inte i Sverige. Vilket gör stora delar av storyn omöjlig. Advokathjälp åt svenska manusnissar anbefalles varmt!
…. något av det bästa som sades om Marie Fredriksson vid hennes död var att ”hon hade en divas röst utan att vara diva”.

Av: Jan Guillou

Publicerad: