Frändén: Skickade ett meddelande till andra lagen efter krossen

USA spelade inte den här matchen för att förödmjuka Thailand. Det kom av bara farten. De spelade för att skicka ett klart och tydligt meddelande till Frankrike, Tyskland och de andra:

Vi är här nu. Catch us if you can!

Något om matchens utveckling? Ja, vi kan väl börja där. USA fick ett tidigt mål (korrekt) bortdömt, men när Alex Morgan serverades ett inlägg från Kelley O’Hara på högerkanten elva minuter in fick tillställningen den öppning som alla räknat med. Världens bästa fotbollslag gick in i turneringen, världens största fotbollsstjärna på damsidan satte en vinnarskalle på en enkel boll och showen hade förstås bara börjat.

Alex Morgan, fem mål i kväll, är en av få spelare i det här mästerskapet som inte behöver någon som helst presentation, men låt oss ändå göra jobbet: Med bland annat VM- och OS-guld, ligatitlar i två länder, en Champions League-titel och nästan sex miljoner följare på Instagram – fler än Tiger Woods, för att nämna någon – är hon damfotbollens största superstar genom alla tider. Och då har vi bara pratat fotboll – inte film, politik och litteratur (!) där hon också profilerat sig i hemlandet.

Rose Lavelle utökade med ett praktfullt skott några minuter senare, Thailands målvakt sträckte sig, men orkade inte stöta bollen hela vägen utanför mål och det var 2–0, planenligt.

Vägrade att hålla tillbaka

3–0 kom efter en halvtimme av Lindsey Horan och man ska ju inte tycka synd om idrottsutövare, men att vara Thailand, 34:a på Fifas rankning, och möta den här ångmaskinen i VM-debuten är helt enkelt inte riktigt rättvist.

Vid 7–0 återstod fortfarande mer än en halvtimme av matchen. Då intensifierade USA målskyttet. Det var nästan obehagligt och lite genant, men att hålla tillbaka av artighet har ingen plats i amerikansk idrott. De firar lika mycket vid första målet som vid det trettonde. Det kan man ha synpunkter på, men det är väl också det enda.


För oss som bevakar europeisk fotboll är det ju något nästan chockartat i mötet med den nordamerikanska idrottskulturen var fjärde år (plus OS). I en intervju inför matchen försökte Carli Lloyd, truppens 37-åriga åldring som gjorde hattrick i VM-finalsegern mot Japan för fyra år sedan, förklara varifrån styrkan kom.

– Jag är allvarligt beroende av att vinna saker, förklarade Lloyd.

Så där låter det ju. Svåra frågor, enkla svar.

Spelade till slutsignalen

Den där go get-mentaliteten från college-idrotten är man ju i nio fall av tio ganska glad att slippa i vardagen, mest för att den genererar ett koppel av outhärdliga klyschor, men när soccer kommer till stan minns man hur imponerande det är med jänkare och idrott.

Prestationsångest, nerver, lite svaj i magen inför match? Inte. Här spelar vi för the land of the free och det är otroligt uppfriskande att erfara. Med jämna mellanrum.

Så mycket mer att säga om matchen som match finns inte, men njuta av showen gick ju. Det är ju sånt man betalar entrébiljett för, am I right? Reims är för övrigt huvudstad i regionen Champagne och det kostar mig en del att inte dra den uppenbara slutsatsen av det här och nu.

En spelsekvens i 71:a minuten gav ändå en fin inramning till slakten: Samantha Mewis, tvåmålsskytt, måttade en lite snål passning nära offensivt straffområde och slog ilsket ut med händerna i frustration mot övertrampet. Det här är ett fotbollslag där man inte slår bollen på måfå och missar man en detalj grämer man sig också om det står 7–0. Det här är framför allt ett fotbollslag där Rapinoe, Morgan, Kelley O’Hara (!) och alla de andra har en samspelthet som inga andra lag i VM ens närmar sig.

Rutinerat manskap

Laget är äldst i turneringen, hela sju startspelare var med i VM-finalen för fyra år sedan, och inför årets mästerskap har alla tagit sig hem till USA för att spela klubbfotboll nära landslaget och slippa långa resor från Europa. Det gör ju att man inte sett särskilt mycket av dem och tur är kanske det.

USA har gjort entré i VM och det innebär att turneringen officiellt har börjat. För amerikanskorna handlade den här matchen inte om att vinna, den handlade om att skicka ett vykort från Reims till övriga motståndare för att berätta att de landat, med sin 32 man och kvinnor starka stab (då är alltså inte spelarna räknade) intakt. Adressat var främst Frankrike, eventuellt också Tyskland, kanske kanske England också och, med väldigt god vilja, Sverige.

Hittills är det bara fransyskorna som nått upp till något som liknar det vi såg i Reims i kväll, men VM är bara inne i sin första omgång. Premiärnerver ska övermannas, krampkänningar behandlas och detaljer justeras. Slutsatser ska dras. I Sveriges fall handlar det om att få upp tempot och välja det oväntade passningsalternativet i alla fall en gång på fyra, för Frankrike handlar det om att inte drabbas av hybris efter den fantastiska inledningen och för USA handlar det bara om att ösa på.

Nu kan jag inte låta bli längre: Vilken champagnefotboll vi fick se i Reims i kväll.

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM