Nyheter

Kriget i Libyen kan driva fler ut på havet

avTT

Foto: Fabian Heinz/AP/TT
En fullastad gummibåt med migranter undsätts av det tyska fartyget Sea-eye, ett av de få räddningsfartyg som fortfarande patrullerar vattnen mellan Libyen och Italien. Bilden är tagen i april.

Ankomsterna till Europa via Medelhavet har sjunkit stadigt sedan rekordnivåerna 2015 – men risken att dö på resan är betydligt högre i dag.

Ett fullskaligt krig i Libyen rycker allt närmare, och nu höjs röster på nytt för ett gemensamt mottagarsystem inom EU.

Över en miljon människor gick iland på Europas kuster under 2015. Samtidigt tapetserades löpsedlarna med svarta rubriker om sjöodugliga båtar som kapsejsade i vågorna. Nära 3 800 människor drunknade det året, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR – en siffra som motsvarar ungefär ett dödsfall per 260 ankomster.

Sedan dess har antalet ankomster sjunkit stadigt för varje år. Hittills i år rör det sig om runt 28 000 människor. Men resan är farligare än tidigare. Åtminstone 667 människor har dött hittills i år – omkring ett dödsfall per 40 ankomster.

De flesta dör på den så kallade centrala Medelhavsrutten mellan Libyen och Italien.

– På flykt undan den libyska kustbevakningen, som stöds och utbildas av EU, har människosmugglarna börjat ta allt fler farliga vägar på havet. I år gav sig många båtar dessutom ut under vinterhalvåret, då vädret är mer oförutsägbart. Vanligtvis sker högsäsongen i juli, säger UNHCR:s talesperson Charlie Yaxley till TT.

EU träter

För migranter som reser i sjöodugliga båtar är chansen att bli räddad också försvinnande liten i dag.

EU beslutade i våras att avveckla den marina delen av operation Sophia, som har bidragit till att undsatta tusentals migranter i sjönöd. Allt fler humanitära organisationer har dragit öronen åt sig efter hot från Italien och Malta om juridiska och ekonomiska sanktioner.

De båda länderna har länge krävt att ansvaret för sjöräddade migranter ska delas av EU:s medlemmar. Men trots upprepade försök har unionen aldrig lyckats enas om ett sådant system.

Nu är tiden knapp att hitta en lösning, anser EU:s migrationskommissionär Dimitris Avramopoulos. Frågan ska diskuteras dubbelt: både av EU:s utrikesministrar i Bryssel den 15 juli och vid inrikes- och migrationsministermötet i Helsingfors den 18–19 juli.

– Migrationens utmaningar kan inte bara vara Italiens och Maltas ansvar, säger kommissionären i en intervju med tyska Die Welt.

Konflikt i Libyen

Samtidigt hotar situationen att förvärras i det krigshärjade Libyen, som styrs av två rivaliserande styren i öst och väst. Konflikten trappades upp i april, då krigsherren Khalifa Haftar inledde en militäroffensiv mot den internationellt erkända regeringen i huvudstaden Tripoli.

Över 600 000 migranter och flyktingar tros befinna sig i landet, enligt Internationella migrationsorganisationen (IOM). Flera tusen sitter frihetsberövade i migrantförvar, inte sällan belägna i närheten av skottlinjen.

Den 3 juli flygbombades migrantförvaret Tajoura i utkanten av Tripoli. Den förödande attacken – som dödade 53 personer – kunde ha förhindrats, säger Charlie Yaxley:

– UNHCR har länge varnat för att migrantförvar i just det här området riskerar att utsättas för attacker, och uppmanat EU-länder att hjälpa till med evakueringen av de intagna. Men vi fick inget gensvar, och 53 människor fick betala med sitt liv.

Behöver plats

Sedan militäroffensiven inleddes i april har UNHCR evakuerat ett tusental migranter från förvar i Libyen till transitcenter i Niger. Tanken är att de där ska få sin flyktingstatus prövad, och eventuellt vidarebosättas till ett tredje land.

Men mottagandesystemet går alltför långsamt, säger Charlie Yaxley. För att kunna evakuera fler migranter från Libyen behöver UNHCR frigöra plats i transitcentren – som i dag är proppfulla.

– Ett antal europeiska länder har klivit fram och hjälpt till med vidarebosättningar, men för att undvika en katastrof är vi i akut behov av fler.

Om möjligheterna till evakuering försvinner ökar risken för att fler lämnar Libyen i sjöodugliga båtar, varnar UNHCR.

– Har vi då den politiska vilja som krävs för att förhindra en massdöd på Medelhavet? Det är nu, när ankomsterna är få, som vi bör etablera ett hållbart system för sjöräddning, mottagande och vidarebosättningar, inte när krisen slår till, säger Charlie Yaxley.