Mejla

Frida Söderlund

Blåmärket är en påminnelse om livet så som jag känt det

Publicerad:

Blåmärkena är små, men tydliga. De letar sig upp över smalbenet mot låret och kanske har jag aldrig tidigare uppskattat blåmärken, men jag gör det nu. 

Det är söndag och världen utanför är tyst och framåt kvällen ska statsministern hålla ett tal till nationen och jag undrar vad han kommer att säga. Vad han kommer att säga om en värld där det känns osäkert hur länge det är tillåtet att försöka leva som förr. Att få blåmärken på smalbenet efter 36 timmar i vänners lag.

 Stefan Löfven höll tal till nationen med anledning av coronaviruset.
Foto: SVT
Stefan Löfven höll tal till nationen med anledning av coronaviruset.

Där Spanien har utgångsförbud och Tyskland förbjuder folksamlingar över två personer är min värld, vår värld, inte riktigt där än.

Jag drar med fingret över blåmärkena. Hur kommer världen se ut när de bleknat och försvunnit?

 

Telefonen vibrerar till och en av mina närmsta vänner frågar om jag inte ska komma hem till barndomsstaden i norr. Alla hans uppdrag är avbokade, pengarna frysta och han har slagit läger hos sina föräldrar och vill ha sällskap. “Vad ska man göra när hela ens liv är inställt?” skriver han och avslutar med en vin-emoji. 

Hela min inkorg är fylld av liknande berättelser. Vänner med inställda drömmar, förlorade jobb, osäker ekonomi. Unga människor med framtidsutsikter som plötsligt blivit väldigt grumliga. De har fortfarande hälsan och livet i behåll, men frågan är om sättet att leva det kommer att finnas kvar? 

Min bästis i USA skickar bilder på avspärrade lekparker i Los Angeles. Gul tejp ramar in rutschkanor och gungställningar. Som att en lek i det fria är en brottsplats. Något förbjudet. Och just nu är det ju det. Världen där hon befinner sig är inte längre till för att upplevas, tvärtom. 

– Jag kan inte förstå att ni hade möjlighet att ha möhippan i helgen, säger hon på en fortsatt stabil FaceTime-linje och syftar på mina senaste 36 timmar som gav blåmärken på benen.

Men det hade vi. 

Nog för att den var väldigt isolerad, noggrant avvägd, ett mindre sällskap och inga gränslösa aktiviteter – men den var fortfarande okej. Fortfarande tillåten. Fortfarande laglig.

Fortfarande. 

Än så länge.

Och det enda jag kan tänka på är att jag fick det där jag saknat. Ett och ett halvt dygn av ett liv så som jag känt det.

 

Jag går till Shellmacken där jag bor för att köpa toalettpapper och det kostar det dubbla jämfört med på en vanlig matbutik fastän rullarna bara är fyra. Den unga killen bakom kassan har munskydd och plasthandskar och tittar efter mig när jag går hem med papperspåsen i handen. Har jag någonsin fått en papperspåse på Shell förr? Jag tror inte det. Men det är mycket som händer nu som jag aldrig varit med om tidigare.

Tanken gör sig påmind på nytt en timme senare när statsministern håller talet jag väntat på. Det är första gången jag är med om ett tal till nationen, första gången jag hör en politiker sätta nya regler för hur jag ska leva min vardag, bemöta mina medmänniskor, röra mig i samhället. Han säger att fler kommer att förlora människor de älskar, att vi ska förbereda oss på att det här kan komma att fortgå längre än vi trott. “Det här”, vad är det ens? Vår nya verklighet eller bara en oväntad och orolig början på ett nytt årtionde?

 

Jag tittar på mina händer som är nariga av handsprit och på blåmärkena på benen som är resultatet av en helg som kändes som vanligt. En påminnelse om vad det är vi gör allt det här för. Alla försiktighetsåtgärder, karantäner och hjälpinsatser. 

Och jag är så tacksam över det, över allting. Över hjälpinsatserna och eftertänksamheten och försiktighetsåtgärderna. 

Men också över att händerna och blåmärkena gör ont på ett sätt som går över.

Låt allting annat också göra det. 

 

Av: Frida Söderlund

Publicerad:

LÄS VIDARE