Regeringskaoset är inte bara politikernas fel

Våra politiker är idioter”, ”jag ger upp”, ”jag skäms för den här hanteringen”, så har kommentarerna haglat denna jul- och nyårshelg. Vissa var riktigt i gasen, andra hade helt enkelt gett upp men en sak hade de gemensamt – frustrationen kring det politiska läget var stor. 

Vad är det som sker – vad håller vi väljare på med? Och vad håller politikerna på med?

 Nu i dagarna träffas åter partiledare och vår ”superstar”-talman Andreas Norlén för att försöka få ihop en regering. Det skall fikas och det skall röstas i kammaren. Antingen blir det en regering den 16 januari, under veckan därpå eller så blir det extraval. 

När det gäller regeringsbildningen förstår jag faktiskt inte vad alla är så förbluffade, och i vissa fall förbannade, över. Är det ingen som funderat över att vi naturligtvis får den regering som vi väljare röstat fram? Svårigheterna med att få ihop en regering beror ju på valresultatet, på hur vi faktiskt röstat.

Det betyder samtidigt att vi har de partier vi röstat fram och dessutom de politiker vi röstat fram. Det hela är ett Moment 22. Det ena ger det andra, det hänger ihop. 

Sedan är det ju så att man som enskild kan ta sitt politiska engagemang ett steg längre än att en gång var fjärde år delta i val till riksdag, landsting och kommun. Man kan engagera sig i ett parti och kanske till och med bli politiker och därmed göra skillnad.

I dag är det tyvärr bara 100 000 svenskar som är aktiva i ett parti, av 250 000 medlemmar. På 25 år har antalet svenskar som är medlemmar i ett parti minskat med 90 procent. Det betyder nödvändigtvis inte att folk tappat intresset för samhällsfrågor, men de verkar onekligen inte vara intresserade av partier. 

Konsekvensen är att rekryteringsunderlaget i våra partier då utgörs av ungefär 1 procent av befolkningen. Det gör troligen att våra företrädare är långt ifrån en spegling av det svenska folket. Många känner inte igen sig och det ligger uppenbarligen nära till hands att man röstar i protest snarare än för en viss politik.

Så var ligger ansvaret? Naturligtvis både hos oss väljare och hos våra politiker. Som väljare kan vi inte först avstå från att engagera oss, sedan rösta fram en splittrad riksdag och slutligen bli förbannade över att man inte snabbt får till en regering. Sen måste partierna fundera över hur man skall göra för att fler skall engagera sig i ett parti och vilja bli politiska företrädare. Det har säkert gjorts i de flesta partier, men de har uppenbarligen misslyckats fullständigt.


Kanske går vi nu mot extra val, vem vet. Att på den korta tid vi har på oss fram tills dess göra politiskt engagemang mera attraktivt och bredda våra politiska partier är naturligtvis omöjligt. Ansvaret vilar därmed på oss väljare. Vi får faktiskt försöka lova varandra att rösta lite mer intresserat. Med det avklarat ligger bollen hos partierna där man behöver fundera ordentligt kring hur man både engagerar fler och får fram kandidater som väljarna har förtroende för.

avUlrica Schenström

ARTIKELN HANDLAR OM