Ingen läser Jan Myrdal för att få veta vem som hade flatlöss

Åsa Linderborg om litteraturens eviga och olösliga problem

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Jan Myrdal fotograferad i biblioteket i Varberg som bär hans namn.

Ska man få skriva vad som helst om avlidna människor? Det undrar Bo Lindquist (Dagens Nyheter 25 april) med ­anledning av Jan Myrdals Ett andra anstånd. Birgitta Rubin tangerar frågan i en artikel om Peter Johanssons utställning Barnatro (DN 26 april).

Frågan om skönlitteraturens moral är lika evig som olöslig. Det är alltid problematiskt att namnge verkliga personer, och allt ska inte vara tillåtet bara för att man kallar det konst. Men det är trots allt, som Göran Sommardal påpekar, inte samma sak att skriva om de döda som att skriva om de levande (Aftonbladet 25 april).

Skillnaden kan ändå vara hårfin.

I Myrdals jagroman finns en avliden kärleks könssjukdom. Maja Lundgren gjorde litteratur av en lättidentifierad man hon kände sig sviken av, och beskriver en fläck på hans kuk.

I båda fallen förstår man ändå att det är skönlitteratur och därmed partsinlagor. Fiktionaliseringen skapar ett raster och en överenskommelse med läsaren. Ingen läser Jan Myrdal för att få veta om Maj hade flatlöss. Man läser Myrdal för att man vill veta vad han har förstått av livet och världen. Att avkräva jagförfattaren Sanningen är meningslöst, det enda man kan begära är att författaren ska vara sann mot sig själv. Myrdalianian är full av förnyade minnen; sådant är människans psyke och skönlitteraturen tillåter det.

Men det är också skillnad på att skriva skönlitteratur och att posta något på sociala medier. Om Cissi Wallin ­hade skrivit en roman skulle nog allt vara annorlunda för Fredrik Virtanen och hans familj. Virtanens jagbok, Utan nåd, utkommer i morgon måndag. Där har han valt att inte nämna hennes namn eftersom det är principen (rättsäkerhet och pressetik) och inte personen han vill diskutera.

Bosse Lindquists fråga om Norstedts verkligen ska förtala avlidna (kvinnor) kan jämföras med Metoo-rörelsens bruk av Twitter och Instagram. Då behandlas inte jagberättelserna som partsinlagor (om män); allt tas emot som sanningar och får domstolsstatus.

Alla vet att jaglitteratur är en av många versioner av verkligheten, men i Metoo har alla alternativa versioner diskvalificerats. Det ligger i alla ­revolutioners logik att vägra några moraliska grimmor, men ändå – det som skönlitterära författare uppmanas sluta med är där tvärtom påbjudet.

Allt handlar tydligen om vem man ger sig på.

Det här är svårt! Som jagskrivande författare vill jag försvara mitt svängrum. Jag vill inte att nykonservatismens klor ska riva revor även i konsten. Men som medmänniska i en tid där det är jaktsäsong på sociala medier, blir jag livrädd. Det som redan var olösligt, har knappast blivit lättare. 

avÅsa Linderborg

ARTIKELN HANDLAR OM

Jan Myrdal

Norstedts

MeToo

Biografier