Näringslivets stöd till SD är naivt
Miljoner regnar över svenska ytterhögern – Sverige borde lära av Tyskland
Det behövs inte längre högerradikala partier för att bedriva högerradikal politik. Det görs alldeles utmärkt av ”vanliga” borgerliga partier, och ibland av socialdemokratiska. Denna normalisering karaktäriserar högerradikalismens ”fjärde våg”, enligt den holländske statsvetaren Cas Mudde, som är en av världens ledande experter på området.
Högerradikalerna själva har knappt förändrats alls. Det är andra som anpassat sig.
Detsamma gäller opinionsbildningen. Den omsvängning som inleddes på ett knippe borgerliga ledarsidor redan i samband med valet 2014 har nu följts av näringslivsfinansierade projekt som tidskriften Kvartal, som erbjuder en proffsig journalistisk inramning av högerradikala perspektiv, ofta omdöpta till konservatism, och som tar sikte på en publik som inte skulle nedlåta sig till att läsa de mer vulgära propagandasajterna.
SD:s tankesmedja Oikos har i dagarna lanserat en konferens där sverigedemokrater, moderater och borgerliga skribenter ska stå på scen tillsammans. Själva konferensen är signalen: nu förenas högerblockets intellektuella.
Och i förra veckan berättade Expressen om hur ännu ett medieprojekt planeras, på initiativ av borgerliga skribenter och med ekonomiskt stöd från hemliga finansiärer.
Om det stämmer att man räknar med ett startkapital på 50 miljoner, så kan pengarna, återigen, egentligen bara komma ur näringslivets fickor.
Det är naturligtvis inte alls förvånande att delar av näringslivet ser det nya högerblocket som det bästa skyddet för sina pekuniära intressen, inte minst de bolag som har tassarna i skolans syltburk. Genom lobbying har man ju fått SD att lämna den välfärdschauvinistiska linjen till förmån för en mer renodlat marknadsliberal, en omsvängning som beskrivits i journalisten Mats Wingborgs bok Den blåbruna röran (Leopard 2016).
Det man måste fråga sig är var motkrafterna inom näringslivet finns? Vem lägger 50 miljoner, inte på att stödja utan på att stoppa, sammansmältningen av borgerlig konservatism och högerradikalism?
Inför förra valet varnade 41 näringslivstoppar offentligt för samverkan med SD. ”Om du avstår från de värden som är vid sidan av lönsamhet – kultur, frihet, demokrati – så är det en dyr ekvation”, sa styrelseproffset Marcus Storch (Agenda 30/9 2018). ”Jag tycker att de är fascister”, sa före detta Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar (SR 20/10 2018).
Var är deras röster nu? Deras pengar? Räknar även de kallt med att ”deras” parti, Moderaterna, ska lyckas tämja ytterhögern?
Det riskerar att bli ett historiskt misstag.
Det svenska kapitalet är helt beroende av en öppen europeisk ekonomi och hållbara globala leveranskedjor, av en fungerande rättsordning och av att kunna rekrytera arbetskraft från hela världen. Den nyliberala världsordningen har gagnat dem väl. Att ge stöd åt EU-fientliga nationalister som ser Ryssland, Ungern och Donald Trump som förebilder, borde vara dem helt främmande av krasst materiella skäl.
Man kan med fördel jämföra med de många näringslivsinitiativ som tagits i Tyskland för att direkt motverka Alternative für Deutschland, och som skildras av den tyska statsvetaren Daniel Kinderman i en ny studie, publicerad i tidskiften Politics & Society, där han intervjuat långa rader av företagare.
Kinderman berättar bland annat om Christoph Münzer, vd för industriföretagens samarbetsorganisation WVIB, som organiserar kring 1000 företag. I chockvågorna efter Brexit och Trumps valseger ordnade han en återträff med gamla klasskamrater och förskräcktes av hur många som börjat låta som AfD-are. Han blev sedan drivande i organisationens kampanj ”Enighet. Rättvisa. Frihet”, med udden riktad mot AfD inför valet 2017. Det var WVIB:s första uttalat politiska kampanj någonsin sedan grundandet 1946. De såg den öppna marknaden och den stabila demokratin hotas, och de reagerade.
”Politikerna klarar inte det här, vi måste hjälpa dem”, som dess ordförande Klaus Endress säger i studien.
Ett annat exempel är hur företagarna i delstaten Sachsen chockades av Pegida-rörelsens marscher i Dresden, AfD:s valframgångar och de många angreppen på flyktingförläggningar under 2015, som de menade gav hela Sachsen dåligt rykte. Vem vill turista här? Vem vill arbeta? Vem vill investera i en högerextrem högborg?
Möjligen är de svenska kapitalisterna fortfarande mest rädda för sossar
De bildade en helt ny organisation, Näringslivsföreningen för ett Sachsen öppet för världen, som representerar många hundra företag, avsedd att verka på lång sikt. 2019 motsatte man sig kraftfullt att Kristdemokraterna skulle försöka bilda delstatsregering med stöd av AfD, något Kinderman lyfter fram som viktigt för att stoppa den idén.
Daniel Kinderman drar flera slutsatser av sina fallstudier.
De ekonomiska motiven för organiseringen är viktiga, men långt ifrån tillräckliga. Företagarna han talar med anför hela tiden också mer idealistiska skäl för sitt engagemang. De anser sig sig ha ett moraliskt ansvar att försvara den demokratiska ordningen.
Han visar också att det framförallt är de exportinriktade mellanstora företagen, inte minst inom tillverkningsindustrin, som varit drivande i mobiliseringen, och inte, som det ibland brukar heta, enbart de nya fräcka IT-entreprenörerna och kunskapsföretagen.
Hans intervjuer tyder dessutom på att företagarna inte bara vill försvara status quo. De talar om att man måste komma till rätta med den ekonomiska ojämlikhet och sociala marginalisering, som de, rätt eller fel, ser som grogrunden för högerradikalismen, och det talar om att EU måste demokratiseras. Möjligen, spekulerar Kinderman, finns här en öppenhet för mer av omfördelningspolitik och ekonomiska regleringar som skulle kunna ”återinbädda” kapitalismen i det demokratiska samhället.
Naturligtvis spelar erfarenheterna av den nazistiska diktaturen och den sedan 70-talet ständigt pågående offentliga bearbetning av denna skuld, stor roll för att förklara varför tyskt näringsliv gått hårdare fram mot ytterhögern än man gjort i Sverige. Det finns ett levande minne av hur nazisterna snabbt lyckades kasta demokratin över ända och av hur de kapitalistiska företagen lydigt inordnade sig i och ofta understödde den nya ordningen.
En annan betydelsefull skillnad kan vara de senaste decenniernas tyska samregerande mellan socialdemokraterna och kristdemokrater. Tillsammans med den rödgröna regeringen Schröders direkt nyliberala reformer har detta förvandlat den tyska socialdemokratin till ett mycket mer tandlöst hot i näringslivets ögon.
Möjligen är de svenska kapitalisterna fortfarande mest rädda för sossar.
Men ovanpå det skulle jag lägga de politiska signaler näringslivet får. De demokratiska partierna i Tyskland drar ännu en hård linje av icke-samarbete med AfD.
Frågan ställdes på sin spets efter lokalvalen i Thüringen förra året, då AfD röstade på samma kandidat till ministerpresident som kristdemokrater och liberaler. Der Spiegel jämförde direkt med valet 1929: ”De konservativa i Weimar-republiken trodde att de kunde använda Hitler. Sanningen var att han använde dem”.
Den nyvalde ministerpresidenten tvingades träda tillbaka, att bli vald med högerradikalt stöd var oacceptabelt, och skandalen bidrog till att Annegret Kramp-Karrenbauer avgick som CDU-ledare.
Det finns förstås de som menar att detta med normalisering bara är en fråga om tillvänjningstid och antal röster.
Visst. Men detta är, för att uttala det självklara, i sin tur beroende på vilket motstånd högerradikalerna möter. Och vilken hjälp de får. Den fjärde vågen är inte oundviklig.
I Tyskland blockerar näringslivet den högerradikala frammarschen. De inser sina långsiktiga intressen.
I Sverige asfalterar de vägen till makten, för kortsiktiga vinsters skull.
Det är nu ni ska fråga vem som är naiv.
