Vårt bästa landslag – som ingen satsar på

Debattören: Fotbollsdamerna tar medaljerna, men får knappt en tiondel av herrarnas lön

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT
Sveriges damlandslag har de senaste åren tagit hem medaljer i OS, VM och EM. Senast herrarna tog en medalj var i VM 1994. Att hävda att herrarna ska få mer pengar eftersom de presterar bättre är helt enkelt inte hållbart, skriver Nina Rung.

DEBATT. I dag spelar vårt mest framgångsrika svenska fotbollsseniorlandslag genom tiderna. De spelar för en historiskt stor publik på Friends Arena för en träningslandskamp och gör sig redo för ännu ett VM som äger rum i sommar. 

Det är spelare med flera hundra landskamper bakom sig och nyare stjärnor som till vardags spelar i svenska och utländska elitlag.

Flera av spelarna har tagit medaljer i både OS och VM. Och de har gjort det trots att det är väldigt lite som talat för framgångarna – och att de skulle få göra det de älskar och som de tränat för en stor del av sina liv.

För vilka har de kunnat ha som förebilder? Hur har karriärmöjligheterna sett ut för en flicka som älskar fotboll och vad har det funnits för möjligheter att kunna leva på sin framtida lön?

Damallsvenskan är världens femte bäst betalda i världen, med en snittlön på under 10 000 kronor i månaden. Det innebär att spelarna utöver att träna och spela matcher som sina herrkollegor dessutom tvingas jobba eller plugga vid sidan av.

Det innebär också att damerna tjänar ungefär en tiondel av vad herrarna tjänar. Och som en pikant detalj så har damernas löner sjunkit medan herrarna i allsvenskan nu i genomsnitt tjänar strax över 100 000 kronor i månaden.

Sveriges damlandslag har de senaste åren tagit hem medaljer i OS, VM och EM. Senast herrarna tog en medalj var under VM 1994.

Att hävda att herrarna ska få mer pengar eftersom de presterar bättre blir helt enkelt inte hållbart. Att hävda att herrfotboll drar in så mycket mer pengar och därför också ska få så mycket mer rimmar rätt illa med både andra sporter och andra delar i vårt samhälle.

Som en jämförelse är det damskidåkarna som drar in både priser, sponsorer och intresse. Ändå delar förbundet ut lika mycket pengar till damerna som herrarna, eftersom allt annat skulle leda till att vi aldrig kan få herrskidåkare i samma klass och också ge både sämre utbud och sämre förutsättningar för både pojkar och flickor.

Men så resonerar inte Svenska Fotbollförbundet. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför. För inte kan det väl vara förlegade gamla sunkiga värderingar om vilka som ska få möjligheter att satsa på sin dröm?

Inte kan det väl vara samma värderingar som bidrog till att det var den tidigare anställda kvinnan på förbundet som ifrågasattes när hon fick mottaga kukbilder från tidigare landslagsspelare? Samtidigt som de män som sexuellt ofredade henne skyddades.

Och inte kan det väl vara det som gör att man välkomnar matchen mellan Juventus och Atletico Madrid? En match som inte spelas i USA eftersom Ronaldo med största sannolikhet skulle bli gripen misstänkt för våldtäkt i USA.

Här välkomnas i stället både Ronaldo och den prestigefyllda matchen som någon form av fjäder i hatten.

Det samtidigt som vårt svenska förbund tittar på medan Fifa ser till att damfotbollen under världsmästerskap får tre procent av beloppen som Fifa delar ut. 

Trots att Fifa de senaste åren tredubblat herrarnas ersättningar till hemmaklubbarna vid mästerskap medan damernas klubbar fått fortsatt noll i ersättning.

Så hur kan det ha blivit såhär? Hur kan jämställdheten inom fotbollen ha gått så trögt i ett av världens mest jämställda länder?

Ett av svaren är reaktionerna hos herrlandslaget när Nilla Fischer ber om att männen ska komma in i matchen och bidra till jämställdhetsarbetet. I stället för att tacksamt applådera henne och andra som kämpat på för jämställdhet så väljer flera av herrspelarna att kritisera.

Det kanske inte är så konstigt att jämställdheten tar tid när inte ens de egna kollegorna peppar. Men jämställdheten går också så otroligt trögt därför att varken sponsorer eller kommuner kräver jämställdhet av idrotten.

Sponsorerna tar inte sitt ansvar för att kräva jämställdhet och kommuner fortsätter betala ut årliga pengar till klubbar runtom i Sverige utan att kräva något i gengäld.

Inte ens statligt ägda Svenska spel ställer tydliga krav på jämställdhet vilket faktiskt inte är försvarbart överhuvudtaget. Var är kraven på att flickor ska få lika bra träningstider, tränare, omklädningsrum och tillgång till sponsrade kläder som pojkar får? Eller på att damerna ska få lika ersättningar och lika villkor?

Frånvaron av krav visar på en total brist på intresse för att det faktiskt ska förändras.

Jag är oerhört stolt över att få vara en av de kvinnor som pryder en av matchtröjorna i dag. Att damlandslaget redan skrivit historia – trots allt som egentligen borde göra det omöjligt – visar på vad viljan och kraften kan åstadkomma.

Nu väntar jag bara på att förbund, sponsorer och statliga bolag ska komma in i matchen och visa sin vilja och vad den kan åstadkomma.

Jag inbjuder härmed både Svenska Fotbollförbundet att ge jämlika ersättningar – att de stora sponsorerna, såsom statliga Svenska spel, liksom Ica och Volvo ser till att kräva och villkora jämlika ersättningar. Allt annat är ovärdigt ett land där lika möjligheter bör råda – både utanför och på planen.


Nina Rung, kriminolog och grundare av Huskurage


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM