Fest & protest

Cecilia Djurberg rapporterar från en politiskt laddad teaterfestival i Sankt Petersburg

avCecilia Djurberg

Foto: mats bäcker
Svenska Cirkus Cirkör spelade delar av ”Limits” och prisades för sitt gränsöverskridande arbete.

Vad betyder ett teaterpris?
I Sverige – inte så himla mycket utanför branschen.

De initiativ som tagits för att få till något motsvarande Guldbaggegalan för scenkonst har gått trögt. Såväl pengar som tillräckligt brett engagemang saknas. Möjligen framstår syftet med en sådan hyllning av teaterkonsten som oklart eller onödigt i Sverige.

Internationellt betraktas teaterpriser som mycket viktigare. Det står klart när den sjuttonde upplagan av det europeiska teaterpriset Premio Europa per il Teatro delades ut i Sankt Petersburg 17 november. Priset, som jämförs med både Oscars och Cannes fast för teater, har EU och Unesco i ryggen. Värdnationen Ryssland hade skjutit till de miljoner som behövs för att arrangera en internationell femdagarsfestival med föreställningar, seminarier och prisgala.


Årets pristagare i huvudkategorin är som av en händelse ryske regissören Valery Fokin, tillika chef för den anrika Alexandrinskyteatern där prisutdelningen äger rum. Konstnärligt är Fokin traditionell och framstår som politiskt ofarlig, även om hans uppsättning av Den tappre soldaten Svejk har ett krigstema som knappast känns feelgood i Ryssland. I uppsättningen nämns Ukraina flera gånger.

I priskategorin Theatrical realities premieras djärvare och mer nyskapande konstnärer. Syftet med priset framgår tydligt: att stimulera kulturell dialog, tolerans och solidaritet. Vilket gör det högst angeläget. Särskilt när det delas ut i Ryssland.

Foto: VLADIMIR POSTNOV
”Den tappre soldaten Svejk” av Valery Fokin.

I denna kategori är svenska Cirkus Cirkör en av pristagarna och belönas för sitt gränsöverbryggande arbete. En kortversion av deras produktion Limits, som handlar om flyktingkrisen, visas under festivalen. En svensk har tidigare fått det stora priset: koreografen Mats Ek, som liksom Cirkör hör till de internationellt kända scenkonstsvenskarna som flitigt är ute och visar upp sig internationellt.

En annan av årets pristagare är den belgisk-marockanske koreografen Sidi Larbi Cherkaoui. Han är Sverigeaktuell på Göteborgsoperan med verket Dust to dust och världskändis som koreografen bakom Beyoncés video Apeshit, som filmades i Louvren.


I Sankt Petersburg visades Cherkaouis fantastiska Puz/zle – en formstark manifestation av hur livets, konstens och världens delar hänger ihop, på ett ibland komplicerat vis. Elva dansare och en livekör framför fantasieggande koreografier med stämningsfull sång och musik i ett föränderligt, geometriskt scenografibygge, med stora flyttbara klossar och mindre, våldsammare gatstenar som flyger genom luften. Den laddade energin återkommer under hela festivalen och kulminerar när polske regissören Jan Klata hissas upp ur en fallucka i Alexandrinskyteaterns scengolv för att ta emot sitt pris. Inramad av teaterns bladguld och kulisserna till galakvällsföreställningen av Valery Fokins Masquerade. Remembrance of the Future, som är en rekonstruktion av Meyerholds produktion från 1917, gjorde han honnör mot publiken och de ryska tv-kamerorna. Han var märkbart obekväm.


Strax innan höll ryska kulturministern Vladimir Medinsky ett stolt tal på scenen om hur viktigt det är med teater i Ryssland.

I sitt korta tacktal säger Jan Klata: ”Jag ser två elefanter i rummet här i kväll: Kirill Serebrennikov och Milo Rau.” Serebrennikov tilldelades samma pris förra året, men kunde inte komma till prisutdelningen i Rom, eftersom han sedan i augusti förra året sitter i husarrest i Moskva. Han anklagas för att ha förskingrat statliga pengar och rättegången inleddes 7 november.

Insikten om vad teater som på riktigt tar risker och gör motstånd kan betyda är slående

Den Kremlkritiske, ryske regissören nekar till brott och menar att det ligger politiska motiv bakom anklagelserna.

Världspremiären av Serebrennikovs balett om den legendariske dansaren Rudolf Nurejev ställdes in i samma veva, då myndigheterna hade problem med exponeringen av titelfigurens homosexualitet.


I år var det den schweiziske regissören Milo Rau som inte kunde komma och hämta sitt pris. Detta då han inte fick visum i tid. Att visumförfarandet försenades framstår inte som någon slump, då Rau och hans kompani International Institute of Political Murder haft problem att komma in i landet sedan han gjorde projektet The Moscow Trials 2013 – en kritisk undersökning av den konstnärliga friheten i Ryssland.

Festivalbesökarna i Sankt Petersburg kunde däremot se hans dokumentärfilm The Congo Tribunal, där offren för en rad brott mot mänskliga rättigheter i Kongo kommer till tals och ansvariga ställs till svars i en form där verklighet och fiktion smälter samman.

Milo Rau skickade en hälsning som lästes upp under prisgalan, där han skrev: 

”Hur kan vi fira teaterns styrka och frihet, hur kan vi fira europeiskt utbyte, och samtidigt hålla tyst om Serebrennikov? Anledningen till att jag och mina kollegor prisas är att hylla vårt ’passionerade intresse för sociopolitiska ämnen’. Det är vackert formulerat, men rent konkret betyder det: Serebrennikovs fall är också mitt, det är vårt, precis som det är Pussy Riots eller utställningarna Forbidden Art och Attention! Religion i Sacharov Center, vilket var temat i Moscow Trials.”


Under festivalen visades Jan Klatas prisade, bullriga uppsättning av Ibsens En folkefiende. Juliusz Chrzastowski spelar huvudrollen som doktor Stockmann och gör en lång, improviserad utvikning med stark kritik mot såväl ryska som polska myndigheters hantering av nationalism och inskränkningar av konstens frihet, med festivalens dagsaktuella kontext: ”Jag är väldigt tveksam och full av tvivel, men vem hade vi straffat om vi inte hade kommit hit och spelat” säger skådespelaren ut mot publiken.

Jag har nog aldrig suttit lika spänd i en teaterstol som då. Insikten om vad teater som på riktigt tar risker och gör motstånd kan betyda är slående. Likaså värdet i ett internationellt teaterpris som stöder kampen för konstnärlig frihet och vågar belöna de besvärliga som förstör feststämningen.

ARTIKELN HANDLAR OM