Barn – vilken härligt märklig egokick

RELATIONER

Läs Josefine Sundströms krönika

Foto: Sara Ringström
Josefine Sundström är journalist och författare och bor i Stockholm med sin man Klas och två döttrar.

Jag drar omkring på dubbelvagn nuförtiden. Ett gigantiskt åbäke. Vagnen är så bredkäftad att den fyller både trottoar och cykel­bana. Den får småvovvar i designerkåpor på Östermalm att kissa på sig av skräck då vi ­passerar. Den är alldeles omöjlig att ha med sig in i butiker. Men o­lägenheten bekommer mig inte. För jag älskar ­vagnen. Dubbelvagn = dubbelgos. Är så stolt över de tu jag skuffar framför mig. 

Dom säger att barn är meningen med livet. Jag kan hålla med. Dom säger även att det är en egokick att ha små kopior av en själv. Det tog nästan två år innan jag fick uppleva den boosten.

Jag har två fina döttrar. Att dessa skatter verkligen är mina tjejer är svårt att greppa. Ibland är det så obegripligt att jag skulle behöva bevis. Kanske ett DNA-intyg i plånboken som påminner mig att det är verklighet, att Maj-Lis och Märtha verkligen är mitt kött och blod. Den enorma kärleken har helt alena gått i god för våra blodsband. Jag menar, jag och mina barn är inte särskilt lika. Ända sedan vi började visa upp vår jollrande Maj-Lis för vänner och bekanta har folk fnissat.

– Hihi, här har ingen brevbärare varit framme ser jag. Hon är ju så otroligt lik sin far.

Jag har själv sett det. Båda mörka, jag är ljus. Båda med intensivt djupblå ögon, mina mer blåmelerade. Och så den där speciella munnen...

I hemlighet har jag försökt se likheter. Jag har lyft upp Maj-Lis framför spegeln och jämfört våra ansikten. Huvudformen i profil kanske? Näsan?

När jag blev gravid igen hoppades jag i smyg på att den nya bebisen skulle få lite av mig, Kanske mina krokiga fingrar i alla fall. Men icke. Märtha var om möjligt ännu mer lik Klas. Redan på BB påpekade barnmorskor hur lika de var. Jag kunde bara hålla med och acceptera läget. Mina sötnosar är sin far upp i dagen. Jag är en annan sort.

Men så i går! Jag var inbjuden till jubileumsfest på min gamla skola, Kungliga svenska balettskolan, där jag utbildade mig till dansare från att jag var nio år. Gamla elever bjöds på dansföreställning och mingel med bubbel.

Dessutom hade skolan hängt upp en mängd dansfoton av gamla elever. Jag studerade bilderna. Sökte vänner från förr och fylldes av varma minnen. Såg min barndomsbästis i söt klänning, intill henne en kille jag tyckte var snygg. Så utan vidare fastnade blicken på något som inte hörde dit.

Längst ner i bild fanns min äldsta dotter. Maj-Lis längst fram på scengolvet i balettkläder. Maj-Lis ögon, Maj-Lis barnsligt runda kinder och busiga men lite blyga uppsyn.

Plötsligt fick jag se att alla haft fel. Mina döttrar och jag är visst lika! Jag sträckte naturligtvis fram min mobilkamera och fotade av bilden. Nu har jag det där beviset på att vi hör ihop. För kärleken spelar det självklart ingen roll hur lika vi är. Men oh lala, vilken märkligt härlig egokick!

avJosefine Sundström

ARTIKELN HANDLAR OM