V & fasa

avInga-Lina Lindqvist

BOKRECENSIONER

Jonas Sjöstedts blodiga thriller – en skrämmande uppgörelse med Marx

Foto: Ulf Höjer
mord och politik Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt gav ut en politiska thriller i tre delar 2009–2010. ­Aftonbladets skribent har granskat vad som står mellan ­raderna.

Vänsterpartiets nye ordförande Jonas Sjöstedt har skrivit tre romaner, en sammanhållen och avslutad trilogi som genremässigt är en blandning av deckare och politisk thriller.

De blodiga morden har Sjöstedt placerat i EU-parlamentet där han varit ledamot mellan 1995 och 2006.

Så här långt följer Sjöstedt den svenska deckartraditionen där var och en gräver där man står. Leif G W Persson på Rikskrim och Liza Marklund på en kvällstidningsredaktion.

Det är givetvis mer än författarens yrkesval som ses i böckerna. Och Sjöstedt skriver inte i sin egenskap av vänsterpartist. Men litterära verk lyder inte under kravet på opartiskhet, de är alltid ett uttryck för författarens temperament, vilja och världssyn.

Sjöstedt är tydlig i sina val av ämnen och intrig. Solidaritet med tredje världen och miljöfrågor är starka vänsterfrågor och Sjöstedt tar upp dumpning av giftigt avfall i Somalia och Marockos ockupation av Västsahara.

Men det finns en sak som förvånar mig under läsningen. En fallenhet för idealism som världsåskådning. Vilket är oväntat, med tanke på att författarens ideologiska hemvist skulle kunna vara historisk materialism.

I en av scenerna tar huvudpersonen, vänsterpartisten Johannes, en taxi från Landvetter. Den borgerligt röstande taxi­chauffören öser sin galla över opålitliga politiker. ”De bara ljuger och skor sig själva. Men vi som kör taxi får jobba tio timmar om dagen och får det knappt att gå runt. Vad jobbar du med förresten? – Jag sitter i EU-parlamentet, svarade Johannes. Resten av resan från Landvetter fortlöpte under tystnad. Johannes tyckte att det var skönt”.

Varför väljer författaren den här lösningen? Här fanns ju en möjlighet att låta karaktären föra fram en åsikt, bemöta politikerföraktet.

Parlamentarikern Johannes är ett av författarens alter egon. De andra två är den unga äventyrligt lagda assistenten David och partigruppens vice generalsekreterare Carina, präktig fyrabarnsmor.

EU-parlamentarikern är den mest passiva parten i böckerna. Medan han tråkas ihjäl på en konferens i Turkmenistan, hämtar sig på en ö i Karibien eller förbereder flytten till USA, fixar assistenten och tjänstemannen biffen och löser brotten. De utsätter sig för dödsfaror, jagas av skurkar, flyr genom öknar, blir kidnappade och misshandlade.

Funderingar kring politikerrollen och sammanfattningen av åren som parlamentariker blir ganska bittra i trilogins avslutande del. Politiker beskrivs som egocentriker, fixerade vid att synas och besatta av sin mediebild. ”Tio år av mitt liv, till vilken nytta, tänkte han.”

Dessa stänk av cynism tror jag är en följd av författarens idealistiska världssyn – för att idealism är i sig planerad besvikelse. Medvetandet har ingen makt över produktionsförhållanden, tänker jag.

Men i de tre böckerna, Sammanflöden, Sahara och Spanska brev (H:ström text & kultur), är medvetandet primärt. Ideal och värderingar bestämmer handlandet.

Författarens EU-credo är att det inte spelar någon roll ifall olika myglare kallar sig höger eller vänster. ”Det EU som jag vill arbeta för bygger på frihet och samarbete, inget annat”, säger en av de goda karaktärerna i boken.

Sjöstedt ritar upp en nästan övertydlig värdekarta i sina romaner över vad som är gott och ont. Det goda är de enkla nöjena och den rena kärleken. Att ta en öl i goda vänners lag är gott, liksom att äta makaroner tillsammans med sin kärnfamilj.

Heteronormativiteten i verket är påtaglig. I varje bok bildas minst ett prydligt heteropar, i passande ålder och med passande bakgrund. Sexet ska helst vara naturligt, jag är nästan på vippen att säga ekologiskt. Sexmoralen är oförvitlig och när ett par karaktärer för en gångs skull är otrogna blir de också, följaktligen, offer för ett bestialiskt mord på grund av sin fascistiska övertygelse.

Jag tror att böckernas idealistiska slagsida är ett medvetet eller omedvetet försvar. Många vänsterpolitiker måste uttryckligen ta avstånd från partiets sovjetkommunistiska förflutna, och då åker kanske den marxistiska historiska materialismen ut med badvattnet.

Sjöstedt ägnar för övrigt hela tredje boken åt en diskussion om vänsterns demokratiska historia. Här finns oron för vänsterns framtid och behovet att ta avstånd från grupperingar som använder våld.

Att ta avstånd från partiets kommunistiska förflutna har varit viktigt, men hur ska det gå, ska man radera hela sin historia? Spanska brev handlar om det. Varför kan inte de borgerliga ”erkänna att i Spanien så slogs kommunisterna för demokratin”? Sjöstedt försöker hitta en minsta gemensamma nämnare, kampen för demokratin.

Västerländsk demokrati som det högsta goda kan diskuteras, men Sjöstedt tar ställning. För demokratin som ideal, för att det är medvetandet som leder historien framåt.

I slutet av trilogin skingras gruppen. Carina får jobb hos EU:s talman, David söker jobb i riksdagen och Johannes lämnar politiken för att förenas med sin kärlek i USA. De hanterar sin kantstötta idealism inom systemet, de avviker inte från normen. Det är verklighetens folk, med hjärtat till vänster.