Budskap ur tiden

Cecilia Djurberg tvivlar på Dramatens religiösa uppsättning

Foto: Hans Malm
Otto Hargne och Maria Salomaa med Gunnel Fred och Claes Ljungmark i bakgrunden.
TEATER

När en familjefar på medeltiden fick för sig att flytta hemifrån, kunde han alltid legitimera sveket mot sina nära genom att göra en religiös pilgrimsfärd. På Dramatens­ lilla scen ger Claes Ljungmark, i rollen som Anne Vercors, den katolske dramatikern Paul Claudels (1868–1955) språkligt angenäma men innehållsligt dammiga repliker om kvinnor­ och Guds makt tack och lov
en viss komisk distans.

Anne Vercors har två döttrar, de ”söner­ han aldrig fick”, och för honom
är det viktigt att ordna med en ny herre i huset innan han sjappar till Jerusalem. Storasystern Violaine står för den övertygade andligheten i Maria Salomaas svalt poetiska gestaltning. Lillasystern Mara representerar människans kötts­liga tvivel och spelas med blodfylld, energisk­ övertygelse av Jennie Silferhjelm.

Hon är förälskad i Jacques som fadern utsett till storasysterns make, och vinner honom till slut när Violaine tvingas lämna hemmet efter att ha kysst den leprasjuke katedralmuraren Pierre (Johan Holmberg i kostym av Robin Hood-snitt) och själv insjuknar.

Nästan lika frustrerad som Gunnel Freds moder är av faderns infall blir jag när jag försöker förstå varför regissören­ Wilhelm Carlsson valt att sätta upp denna pjäs just nu. Visserligen är religion en tacksam dramatisk drivkraft med hög samtidsaktualitet, och skammande av sjuka och svaga något som dagens publik absolut kan relatera till – men hos Claudel är Gud det obestridliga, enkla svaret på alla levnadsregler och existentiella frågor. Jag blir inte klok på varför inte mer tvivel och alternativa tolkningar regisseras in som friktion, om pjäsen nu ens måste spelas.


Titeln anspelar på den mirakulösa bebådelsen­ och angelusringningen klingar tematiskt elegant i text och högtalare­. Som icketroende kan jag både­ respektera, förbryllas och vara en smula avundsjuk på religiösa männi­skors övertygelse – men jag har desto svårare för förklaringen att högre makter­ kan utföra mirakel på liv och död.

På teatern görs alltid en överenskommelse med publiken om de märkligaste saker, så när scenen som här beslöjas med helig rök och gudomligt katedralsk ljussättning, förstärkt av vackert sakrala toner, är förutsättningarna goda för en tidsresa till medeltidens Frankrike och eran för de stora katedralbyggena.

Men trots detta får jag inte ihop det. Vad vill de säga med Budskapet till Maria­? Vad är egentligen budskapet till dagens publik? Nä, jag tvivlar starkt på detta.

ARTIKELN HANDLAR OM

Scen

Dramaten

Religion