Skolade om sig – från massör till stenhuggare

avKarin Abrahamsson

Carina, 38, fastnade för ett nytt yrke: ”Stenarnas lugn smittar av sig på mig”

Foto: Privat
Carina Åslund har alltid varit envis och struntade i att folk sa att tjejer inte kunde bli stenhuggare.

Hon hattade runt och hittade inget jobb som passade. Tills hon fastnade – för gravstenar.

Nu är Carina Åslund, 38, en av Sveriges få kvinnliga stenhuggare.

–?Jag har verkligen hamnat rätt, säger hon.

I lokalen i Hammarstrand, tio mil öster om Östersund, står mängder av stenplattor i prydliga staplar och överallt ligger travar av sågad marmor. Ett stort stenblock står lutat mot en bänk.

Mitt i rummet står Carina Åslund.

För ett år sedan hade hon knappt hållit i en mejsel och hon hade aldrig hört talas om blästringsmaskin.

stod hon i butik och längtade efter att friheten som egen företagare, att kunna jobba åt sig själv och att arbeta med kroppen. Samhällets stenhuggare började bli gammal och här såg Carina sin möjlighet.

Hon är van vid att jobba hårt och mycket, och tanken på att ta över efter traktens stenhuggare ville inte lämna henne.

Men hon anade att hon skulle möta motstånd.

–?Man startar inte ett stenhuggeri, man ärver yrket och dessutom kan man inte vara stenhuggare som tjej, sas det. Men jag är rätt envis och ganska känd för att driva igenom mina idéer, säger Carina.

Carina struntade i normerna, sa upp sig från butiksjobbet och köpte in lass efter lass med sten. Personliga gravstenar skulle bli hennes nisch. Hon hade aldrig tidigare arbetat med sten, men har alltid varit kreativ lagd. I våras var lokalen ett virrvarr av stenspillror och testmaterial. Carina högg, mejslade och testade sig fram.

–?Jag är gammal bonnjänta, ganska logiskt lagd och van att tänka framåt, sätter man mejseln där bör det slå åt det hållet.

Produktionen kom igång, kunderna hittade henne och varje dag var en ny utmaning för Carina.

–?Sten är ett helt otroligt fint material, som går att göra så mycket med. Det tar tid och det går inte att stressa fram något. Det finns ett väldigt lugn över att arbeta i sten, och lugnet smittar av sig på mig.

Men det är också tungt, både fysiskt och psykiskt. Än har hon inte haft råd att köpa alla maskiner och jobbar därför på gammalt stenhuggarvis. Med vilja och ren råstyrka lyfter hon och bänder stenen själv.

Arbetet är också tufft mentalt. Hon möter människor i sorg och det händer att hon får agera psykolog.

–?Jag tror att jag blir viktig för människor. Jag får lyssna in, tolka och forma en persons gravsten utifrån hur människan var. Stenen blir en viktigt minne.

Nu händer det att Carina strosar runt på kyrkogården och tittar på gravstenarna hon har gjort, känner på rosorna hon tagit ut i blästern och ser på stenarnas form som hon mejslat fram.

–?Jag trivs verkligen bra och ska satsa på det här. Det är jag och stenen nu, säger hon.