Äntligen – nattsvart realism om klimatet

Science fiction-romanen som tar sig an de verkliga moraliska dilemman vi står inför

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

År 2000 drabbades västra Indien av den svåraste torkan på många decennier. I Kim Stanley Robinsons roman ”The ministry for the future” drabbas delstaten Uttar Pradesh år 2025 av något mycket värre.
Foto: AP
År 2000 drabbades västra Indien av den svåraste torkan på många decennier. I Kim Stanley Robinsons roman ”The ministry for the future” drabbas delstaten Uttar Pradesh år 2025 av något mycket värre.

KULTUR

Förra veckan var det fem år sedan världens länder undertecknade Parisavtalet, där de lovade att se till att den globala uppvärmningen skulle hållas under 2 grader. Sammanfattningsvis måste man tyvärr säga att det går åt helvete. Med dagens koldioxidutsläpp går jorden mot en uppvärmning på 3,2 grader.

Okej, men vad betyder det?

Ett att av de bättre svaren finns i ”The ministry for the future” (Orbit books), Kim Stanley Robinsons nya roman.

Berättelsen börjar i den indiska provinsen Uttar Pradesh sommaren 2025, där en ung hjälparbetare fastnar i en värmebölja. Eller värmebölja, det räcker inte till. Tänk brännugn, eller kanske inferno.

I outhärdlig detalj beskrivs hur de gamla och barnen dör först, hur elen tar slut och vattenpumparna stannar och extrageneratorn blir stulen. Hur ingen hjälp kommer och det inte finns någonstans att ta vägen, där tjugo miljoner människor till slut helt enkelt kokar till döds.

Som sagt, detta utspelar sig 2025, i ett helt realistiskt scenario i klimatkrisens tid.
Kvar blir Frank som enda överlevare, allvarligt traumatiserad. Hans berättelse vävs samman med Mary Murphys, en irländsk byråkrat som är chef för den nya organisation The ministry for the future som skapas av undertecknarna av Parisavtalet efter den indiska katastrofen. Uppgiften är att värna framtida människors rätt att leva.

Lycka till, som Per Ahlmark sa.

Det går, till en början, inte alls bra. Fossilkapitalet klamrar sig fast vid idén om vinst i dag på bekostnad av civilisationens undergång i morgon. De massiva investeringar som krävs görs inte, eftersom varken finansmarknader eller politik tillåter det. Den självmordsbenägna dödskult som är senkapitalismen dansar glatt vidare.

Hur stoppar man en utveckling som är på väg att leda till massutrotning, förlusten av miljoner människoliv, våra barn och barnbarns liv? Vad behövs göras, och vilka medel är tillåtna?

Den här boken är allt som DN:s Greta-nummer inte var, den kavlar upp ärmarna och tar sig an de frågor som partipolitiken, liberaler och kulturparnassens gråterskor aktar sig ytterst noga för att slippa diskutera

Kim Stanley Robinson är inte bara en av världens främsta författare inom den genre som kallas science fiction men som kanske borde döpas om till något annat – ekorealism kanske? Han är också doktor i litteratur, vars handledare var ingen mindre än marxisten Fredric Jameson. Det märks.

Om Martin Hägglund försökte beskriva de filosofiska principerna för en ny demokratisk socialism, är Robinson mer praktiskt lagd. Den här boken är allt som DN:s Greta-nummer inte var, den kavlar upp ärmarna och tar sig an de frågor som partipolitiken, liberaler och kulturparnassens gråterskor aktar sig ytterst noga för att slippa diskutera: Vilka politiska och moraliska dilemman står vi inför? Vilka är konflikterna?

Robinsons bok behandlar ekoterrorism, storskalig manipulering av jordens klimat (geoengineering), asymmetrisk krigföring, ekologiskt jordbruk och penningpolitik. Den handlar om våld, makt, pengar.

Det är oerhört befriande.

I boken hörs en kör av röster: klimatflyktingar, terrorister, bönder och byråkrater. Narrativet blandas med rapporter, fakta, PM, mötesprotokoll. Det blir en sorts kollektivroman, inspirerad av John Dos Passos USA-trilogi, där krisens konkreta konsekvenser beskrivs ur olika perspektiv.

Ett av de stora genombrotten i boken kommer när Mary Murphy till slut övertalar världens centralbanker att stötta en ny valuta som belönar företag som minskar koldioxidutsläppen.

Det kan låta vansinnigt. Men vem hade trott, före finanskrisen 2008, att världens centralbanker skulle pumpa ut i stort sett obegränsade mängder stålar i ekonomin för att undvika en krasch – den svarta penningpolitiska magi vi till vardags kallar quantitative easing.

Vilken version av verkligheten är vansinnigast – en där vårt ekonomiska system uppmuntrar den som gör vinst på att förstöra världen, eller en som belönar den som försöker rädda den? Som Robinson själv skriver i en parafras på William Gibson: ”pengarna finns redan, de är bara inte tillräckligt jämnt fördelade.”

Men vad gör vi om demokratins verktyg inte räcker för att rädda mänskligheten? Om 20 miljoner människors liv hotas, hundra miljoner?

I ”The ministry for the future” bildas terrorgrupper av människor som liksom Frank radikaliserats av katastrofens effekter. De sänker dieseldrivna fraktfartyg med torpeder och samordnar drönarattacker på trafikflyg. Oskyldiga människor dör. I en avgörande scen tidigt i boken kidnappar Frank Mary och de har ett samtal där hennes byråkratiska perspektiv ställs mot det han bevittnat, lidandet och traumat.

Redan i dag leder klimatförändringarna till svält och folkförflyttningar och krig. Den fråga som Robinson motvilligt ställer är om inte fossilbolagens lobbying och fortsatta investeringar i koldioxidutsläpp i sig är ett slags långsamt våld, sanktionerat av nationalstater och lag.

Och vad gör vi om demokratins verktyg inte räcker för att rädda mänskligheten? Om 20 miljoner människors liv hotas, hundra miljoner? Det är dilemman som tangerar det humanekologen Andreas Malm resonerar om i sin nya bok ”How to blow up a pipeline”, där han för fram sabotage mot fossilekonomins infrastruktur som ett strategiskt alternativ för klimatrörelsen.

I Robinsons vision är Parisavtalet den struktur som så småningom går att bygga vidare på, ett uttryck för det bästa hos människan, möjligheten till kollektivt agerande utifrån upplysningens principer. Tragedin är att det krävs många miljoner människoliv, terror och oåterkallelig ekologisk förödelse för att verklig förändring till slut ska bli möjlig.

”The ministry for the future” är inget höglitterärt mästerverk, den är för lång och ibland repetitiv. Men den bär en enorm rikedom av kunskap om ekonomi, politik, teknik och mänsklig psykologi. Den är krass och ofta rolig. Den är realistisk och därmed nattsvart. Den är hoppfull och visionär. Jag hoppas att den snabbt blir översatt till svenska, eftersom det är den viktigaste bok jag läst i år.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.