På sätt och vis var det här värre än Trump

Foto: BENOIT TESSIER
Macron-anhängare firar valsegern i Paris.
KOLUMNISTER

Upprymd över Emmanuel Macrons seger i det franska presidentvalet drog jag mig till minnes Churchills ”Kom ihåg, vi kämpar inte bara för Frankrike, vi kämpar för champagne” och gjorde mig beredd att lyfta ett glas. Men vänta lite, slog det mig plötsligt, är det sånt här vi skålar för nu för tiden? Marine Le Pen fick mer än var tredje fransk röst, dubbelt så mycket som hennes pappa fick 2002.

Det är på sätt och vis värre än valet av Trump i USA, som var helt oprövad och alla kunde projicera sina egna förhoppningar på. Nationella Fronten är det gamla välkända partiet för fascister, rasister och antisemiter.

Vi har nått en punkt av populistiskt raseri mot etablissemanget att en hård vänster anser att valet mellan detta och en rätt harmlös socialliberal är som ”pest och kolera” – det vill säga socialliberalismen ses i bästa fall som en smärtsam tarmsjukdom som ger aggressiva diarréer och ofta leder till döden. Nästan en fjärdedel av de fransmän som betraktar sig som långt ut på vänsterkanten röstade på Le Pen. Extremerna lierar sig nu mot öppenhet och liberalism.

Ur det perspektivet är det förstås en lättnad att en riktig business as usual-kandidat segrar. Men det finns samtidigt ett problem: det är business as usual som har skapat den populistiska motreaktionen.

Den politiska eliten i USA och Europa har varit exempellöst arrogant. Den har behandlat väljarna som motsträviga barn som inte vill med på middagen: Man tjatar och lirkar och smickrar och överdriver hur bra allt blir om de följer med och vilka katastrofer som kommer inträffa om de inte gör det. För vi har redan bestämt vad som ska hända och deras starka viljor är bara ett hinder. Och de som behandlas som barn röstar till slut som barn.

EU-ledare har tvingat länder att folkomrösta om och om igen när de har fått fel svar första gången och de har skapat ett invecklat maskineri för att trixa igenom sina förslag, som Europakommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har sammanfattat som att: ”Om ingen protesterar, av det enkla skälet att de flesta inte vet vad som har blivit beslutat, så fortsätter vi, steg för steg, tills det inte finns någon återvändo.”

Och politikerna ledde oss inte ens till en trevlig middag på det här viset, utan till besvikelse efter besvikelse på grund av deras övertro på förmågan att styra upp världen. Vi fick centralisering till Bryssel, ett framhetsat europrojekt som till och med grundarna insåg var instabilt, och som en följd av det: skulder och massarbetslöshet. De finansbolag som gjorde de mest skandalösa misstagen fick de största skattefinansierade räddningspaketen.

Jag uppskattar Macrons retorik om öppenhet och globalisering och det är naturligtvis för tidigt att döma ut honom, men mycket talar för att han är ett fräscht ansikte på samma typ av teknokratiska kropp som vi redan sett många av. Han ska skapa massor av jobb och förnyelsebar energi och han ska rädda eurozonen med nya komplexa projekt som det inte finns folkligt stöd för. Precis som de två senaste franska presidenterna. En av dem blev utkastad av väljarna, den andra blev så impopulär att han inte ens ställde upp för omval. Och under hela tiden växte Nationella Fronten.

Det franska valet stod inte mellan pest och kolera, utan snarare mellan pest och mellanmjölk. Så låt oss ta ett glas mjölk och fira att vi slapp pesten. Den här gången.


Franska tal att minnas

  • 24 procent: Ungdomsarbetslösheten.

  • 41 procent: Väljarandelen för extremhögern och extremvänstern.

  • 48 procent: Skatter som andel av BNP, högst i Europa.