Skivrecensioner

FKA Twigs popkonst skälver av spänning

avHåkan Steen

Foto: Matthew Stone
Pirathatt och bäddmadrass är den hippaste looken i London just nu.

ALBUM FKA Twigs slår sönder och bygger ihop sin melankoliska pop mer övertygande än någonsin på andra albumet ”Magdalene”.


FKA Twigs
Magdalene
Young Turks/Playground


POP ”The record is about every lover that I’ve ever had, and every lover that I’m going to have”, sa FKA Twigs nyligen i tidningen i-D om sitt andra album, uppföljaren till fem år gamla ”LP 1”.

För fans av skvaller är det således fritt fram att börja leta efter möjliga referenser till Tahliah Barnetts uppmärksammade romanser med skådisarna Robert Pattinson och Shia LaBeouf.

Men det är givetvis inte därför som ni ska lyssna på ”Magdalene”. För visserligen är den 31-åriga multibegåvningen från Gloucestershire sin vana trogen mer än lovligt sexuellt explicit på sina ställen, men hon har betydligt större ambitioner med sin konst än att decimera den till något slags banal nyckelroman.

Och konst är tveklöst ordet. Den som har sett FKA Twigs live, till exempel på Popaganda i Stockholm för tre år sedan, vet att hennes liveshower nästan känns mer som performanceföreställningar. Och precis som på ”LP 1” går hon här tydligt i fotspåren på artister som Björk och, framför allt, Kate Bush i sina försök att dekonstruera popmusiken.

Men poängen, här mer än någonsin, är att hur aparta hennes idéer än emellanåt kan vara lyckas hon ständigt behålla känslan av pop i allt hon gör, och dessutom addera temperament och attityd från modern r'n’b. I låten ”Holy terrain” letar hon sig rent av ganska långt mot trap och bjuder för första gången in en gäst i sin musikaliska värld, rapparen Future. Det låter helt sömlöst och naturligt.

Som så många andra kvinnliga popartister ur sin generation kryddar hon image och videor med häxreferenser och allehanda ockult symbolik. Albumet är samtidigt döpt efter den bibliska figuren Maria Magdalena, beskriven i evangelierna både som besatt synderska och Jesus apostel. För FKA Twigs är Maria Magdalena både en inspiration och en stark feministisk symbol.

Hur vi ska tolka hennes verk är således långt ifrån alltid glasklart, men det framstår också som en stor del av poängen. Vad som däremot inte går att tvivla på är känslan av kärlekssorg och sårbarhet som formligen skälver i minimalistiska ballader ”Sad day”, ”Mirrored heart” och ”Daybed”.

Det är inte minst den melankoliska spänningen som gör ”Magdalene” till ett så starkt album.
BÄSTA SPÅR: ”Sad day”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Pop

R'n'b

Kate Bush