Vi lovar att räkna varje dödad kvinna

”Det är vi som räknar dödade kvinnor. Vi granskar, vi samlar, vi tar reda på. Det har vi gjort i tio år nu.”

Kerstin Weigls röst är faktisk. Det finns ett stråk av värme, men framför allt skärpa.

I ett decennium har Aftonbladets journalister Kristina Edblom och Kerstin Weigl berättat om kvinnorna som mördats av sina män. 299 döda. De har kartlagt kvinnornas liv, talat med deras familjer, lyssnat på deras barn, läst och hört om slagen. De har sett och talat med männen som dödade. De som inte menade det.

Kanske är detta den viktigaste granskningen Aftonbladet någonsin gjort. Kanske har dessa tio år lett till att vi i dag ser en dödad kvinna som en dödad människa. Inte någon som valde fel man. Kanske.

Lyssna på podden ”Dödade kvinnor” här! ⬇️
 
 På Acast  På Spotify

Året var 2009. Chefen för grävredaktionen, Maria Trägårdh, reportrarna Kerstin Weigl och Kristina Edblom fick uppdraget att granska alla fall under 2000-talet då en kvinna i Sverige dödats av sin man, pojkvän eller ex-man. Så här berättar de:

  ”Ingen hade tidigare tagit reda på siffran. Vi kunde avslöja vilka kvinnorna var, hur de hade levt och vad som lett fram till brotten. Uppmärksamheten var stor och löftet till läsarna blev att fortsätta räkna antalet dödade kvinnor.

Vårt fokus var att berätta om kvinnorna, och att beskriva de misstag och systemfel som lett fram till deras död. Vi utgick från kriminellt dödligt våld mot kvinnor i nära relation och sorterar ut de relevanta fallen. Vi läste domar, förundersökningar och andra dokument och talar med kvinnornas anhöriga. De fall vi räknar är de rättsligt uppklarade.”

Foto: MAGNUS SANDBERG
Tio års arbete med att kartlägga mord på kvinnor har förändrat både Kerstin Weigl och Kristina Edblom. "Jag har slutat läsa deckare", säger Kerstin. "En del kontakter med anhöriga har pågått under så lång tid att de blivit en del av mig”, säger Kristina.

Då, 2009, var det 153 dödade kvinnor, förlorade liv, lämnade barn och förtvivlade familjer. Nu, 2019, har siffran nära dubblats, 299 dödade kvinnor, mördade av en man de älskat och litat på. Vi har granskat varje fall. De allra flesta kvinnorna hade sökt hjälp, hos polisen, socialtjänsten, vården och kvinnojourer.
Hur är det möjligt att samhället fortfarande inte förmår att hantera och avvärja dessa hot, slag och lögner som slutar med en död kvinna, en död mamma, en död syster? Trots att vi känner till männens våldsamhet, svartsjuka och vägran att bli lämnade?

Kerstin Weigl och Kristina Edblom har efter tio år samlat sitt arbete i en bok, ”I händelse av min död”. Granskningen är ovedersäglig, dess fakta grundläggande. I dag söker sig forskare till Aftonbladet, ingen annan har en sådan databas, där dessa brott dokumenteras.

Ingen annan har identifierat slagen för vad de är. Brutala mord. Ingen annan har sökt sig bakåt. Till de misslyckanden och fel som gjorts, till den okunskap som kostat dessa kvinnor livet.

”Vi började med kvinnorna, såg vilka de var, att de hade bett om hjälp. Sedan kom insikten om hur illa barnen hade drabbats. Vi hade inte tänkt på att så många av kvinnorna hade barn. Nästan alla hade levt med en skräck, delat sin mammas oro och hört henne prata om sin kommande begravning”, säger Kristina Edblom.

Ett tredje steg blev att försöka förstå gärningsmännen. Vilka myndighetskontakter de haft. Möten med vården. Personlighetsstörningar. Varningssignaler.

”Det har gått upp för oss att det i hög grad funnits mycket varningssignaler runt dem. Var fjärde man hade en aktuell vårdkontakt vid mordtillfället. Det är en av gliporna, att kunskapen i vården inte finns. Vilka är männen som dödar sin fru? Det är ett helt tomt forskningsfält, som ingen riktigt intresserat sig av förrän på senare tid”, säger Kerstin Weigl.

Nu startar Aftonbladet podden ”Dödade kvinnor” (lyssna på den här). Du behöver lyssna.

Första avsnittet handlar om Emma Tikka. Föräldrarna hemma vid soffbordet, två tjocka fotoalbum som berättar om hennes liv, glädjen, skratten, längtan. Den nya pojkvännen, lögnerna, tystnaden, blåmärkena. Rädslan, skriken, slagen. Försöken att gå, anmälan, samhället som svek. Inte tid att utreda. Mordet. Sonen som lämnades kvar.

”Hon visste att hon skulle dö”, säger den som var henne närmast.

När kvinnor dödas på öppen gata reagerar vi alla. När kvinnor dödas i sin hem regerar fortfarande tystnaden. Detta måste ändras.

Tio år är en lång tid. Men inte tillräckligt lång.

Vi räknar varje död kvinna. Följer varje fall. Och vi glömmer inte barnen.

Detta är vårt löfte.

avLena K Samuelsson

ARTIKELN HANDLAR OM