Bank: Så mycket har hänt – men så lite

FOTBOLL

Arsenal har en tränare som är expert på att komma hit men inte längre

Foto: TT

MONACO. Stadion gungade och sjöng, historia skrevs i rött och vitt. Det har gått 21 år sedan Arsène Wenger satt på en bänk i Monaco senast.

Så mycket har hänt sedan dess.

Men så lite.

Ett drygt halvår sen:

Monaco hade precis slagit Arsenal borta och Vadim Vasiljev, ägarens högra hand, strålade i intervjuzonen.

Hans klubb hade slagit transferrekord genom att sälja snarare än att köpa, en ny säsong skulle rulla igång.

Det är lätt att glömma var Monaco befann sig där och då.

Var det inte ägaren Dimitrij Rybolovlevs cancertumör så var det hans skilsmässoprocess (den kostade honom 35 miljarder). Var det inte det ena så var det Falcaos stundande övergång till Manchester United.

Den som tittade noga såg att de spelat den där träningsturneringen utan tröjsponsor på dräkterna, den som inte tittade noga kunde ändå förstå att här fanns en klubb som gick en match för livet mot Uefas ekonomiska regelverk.

Katastrof?

Men Vasiljev strålade ändå.

– Den här säsongen går vi in i nästa fas, förklarade han. Vi stabiliserar, utvecklas från en trygg grund. Vi har ambitioner, vi vill bli mästare och vinna Champions League en vacker dag.

Och här sitter vi.

Leonardo Jardim rusar in på planen, Dimitar Berbatov dunkar med handen i avbytarbåsets tak, uppe på vip-läktaren står U2 och hör sin musik dåna ur högtalarna.

För Monaco: A Celebration.

För Arsenal: I Still Haven’t Found What I’m Looking For.

Världens nionde rikaste fotbollsklubb har åkt ut mot franska ligans fjärde bästa lag, efter ett acceptabelt bortaförsök och ett oacceptabelt hemmafiasko.

Katastrof?

Nja, den moderna fotbollen får vad den moderna fotbollen efterfrågar.

Han är den han var, han förblir den han är

2015 är det bara så att Arsène Wenger svarar på andra frågor än de supportrar ställer.

För 21 år sedan skakade han hand med legendariske ASM-presidenten Jean-Louis Campora i sportchefen Richard Contes villa i Villefranche. Wenger slog igenom som tränare just här, på le Rocher.

Han fick sin första chans, vann sina första titlar, rökte ett halvdussin cigaretter per match.

Wenger moderniserade Monaco precis som han moderniserade Arsenal, med sin semityska noggrannhet, sitt fokus på diet och detaljer, med sin övertygelse och sitt talangöga.

Under de 27 säsonger som kommit och gått sedan dess har det inte spelat någon roll om han varit tränare i Frankrike, Japan eller England. 26 gånger har hans klubb slutat sämst fyra i ligan. För en kapitalsugen ägare som Stan Kroenke är han en dröm, en garant för Champions League-pengar, även under omställningsår när arenor byggs och resurser sparas.

Wenger är en ideolog i en värld av cyniker, en klubbyggare i en värld av en evig jakt på nästa fix.

Han är den han var, han förblir den han är.

Men för supportrarna börjar han mest av allt bli tränaren som värvar fel och vinner för sällan.

Och här står han nu igen, surar igen, förlorar igen.

För lite, för sent

Inget lag i Champions League-historien har vänt en 1–3-förlust i bortamötet, Arsenal försökte mot ett portugis-pragmatiskt Monaco som sjönk hem och lutade sig mot Kondogbias spindelben och Toulalans lågfrekvente farfarsfrenesi.

Arsenal var inte blixtrande. De saknade Ramseys djupledslöp och spelade oftast upp mot sex-sju felvända spelare.

Mot ett Monaco som släppt in ett mål på sina tolv senaste hemmamatcher var det inte tillräckligt explosivt eller fartfyllt.

Arsenals öppning i den här matchen berodde mer på ASM:s passivitet än något annat. När Welbeck stickpassade till Giroud, som stoppade in sin egen retur under ribban fick de energi och sprudlade sig fram till ett par chanser till före paus. Abdennour räddade ett skott på mållinjen, Alexis Sánchez fick en varning där han kunde fått straff.

1–0 räckte för att blåsa liv i matchen, men inte för att vända mötet.

ASM blev lite modigare, Arsenal lite tröttare, klockan lite snabbare, men med tio minuter kvar fick Arsenal en livlina när Kurzawa var Kurzawa och gav Aaron Ramsey fritt fält för 2–0.

Det var bara för lite, för sent.

Tränare som är expert på att komma hit men inte längre

Arsenal vräkte på med allt de hade, var inte mer än en felstuds ifrån att skriva Champions League-historia, men nu konstaterar vi istället att en skatteparadis tagit ett steg till i sin strävan efter att komma tillbaka bland de största efter tio år.

Jag har sett ett tjugotal matcher på den här arenan, men aldrig hört den sjunga som ikväll. På vägen hit slank jag in i klubbens nyöppnade shop, 400 kvadratmeter supporterprylar för en klubb med väldigt få supportrar.

Monaco har små marknadsmöjligheter, saknar tydlig modern identitet, alltså får de slåss med vad den har.

De balanserar konton genom att dubbla James Rodriguez värde på en säsong, de säljer Falcao, de vässar sin talangrekrytering och blåser liv i en av Frankrikes traditionellt starkaste akademier.

Rybolovlev köpte klubben för att få monegaskiskt pass som skydd mot Putin och rättsprocesserna som ännu jagar honom. Fotbollsekonomin från Ryssland i öst slöt avtal med fotbollskunnandet från Portugal i väst.

Nu är de i kvartsfinal, medan Arsenal åker hem och konstaterar att de fick ett drama men att inget dramatiskt hänt.

– One more for the Arsenal, mässade bortaklacken.

De fick inget, de får inget, de har en tränare som är expert på att komma hit men inte längre.

Arsène Wenger såg eländet. Sedan stoppade han händerna i byxfickorna och gick.