Frändén: Han har blivit Frankrikes driftkucku

Foto: CHARLES PLATIAU / X00217
FOTBOLL

PARIS. Vad är egentligen en septembersöndag i en turnering som ingen förstår sig på?

Ingen särskilt om man inte kommer till jobbet med en VM-pokal i bagaget, förstås.

I kväll gick Kylian Mbappé på vatten när Les Bleus stängde dörren till en VM-sommar som aldrig riktigt vill ge sig, i ett land som behövde den mer än alla andra.

Ärevarvet på Stade de France blåklädda löparbanor är inte riktigt slut än. Nere i ena kurvan står hela Frankrikes herrlandslag i fotboll och myser. Vid mikrofonen: Paul Pogba drar igång Ngolo Kanté-sången och Chelseas minimittfältare skäms på ett alldeles bedårande sätt.

Minuterna senare dånar Gloria Gaynors I will survive ur i högtalarsystemet. Låten blev Les Bleus signaturmelodi vid VM-guldet 1998 och frågar du fransmän tror nio av tio än i dag att den handlar om fotboll.

Det är en musikalisk brygga över tjugo års triumf, tårar och (mestadels) tradiga mästerskapsresultat. Ett sorts monument över ett landslag som faktiskt inte är som något annat landslag, av det enkla skälet att fotbollen är något annat i Frankrike än nästan något annanstans i världen.

Kan ett VM-guld förändra ett land?

Kan ett VM-guld i fotboll förändra ett land i grunden? Fransmännen fick anledning att ställa sig frågan för tjugo år sedan. Ett rungande ”ja” byttes långsamt ut till ett desillusionerat nej. Ett gäng fotbollskillar med hela världen som släktträd hade tagit världen med storm och fyllt hemlandets brokiga befolkning med stolthet. Ni vet vad som hände de följande åren. Först ett EM-guld, sedan upplopp i förorterna och en galen xenofob ett andetag från presidentämbetet.

Kort sagt: Sagan tog slut. Andra, bistrare, började skrivas.

Fransmännen har lärt sig ett och annat om fotboll och politik sedan dess. Till exempel att det första inte kan ersätta det sistnämnda. Nåväl.

Något nytt ligger i alla fall i luften i Paris denna sommar. På tunnelbanans linje 13 i kväll gormade föraren ”Allez les Bleus!” när han släppte av lättjefulla solbrända supportrar i den nästan 30-gradiga kvällsvärmen vid Stade de France.

Har satts på hårda prov

Det var dags för första matchen inför hemmapubliken sedan VM-guldet och flera av spelarna har i veckan talat om längtan efter att få möta fansen på riktigt. Den rejält försenade – och därefter blixtsnabba – bussturen på Champs Élysées dagen efter finalen i Moskva har lämnat ett sorts frustrerat tomrum hos fransmännen. Både hos de som tog sig hela vägen till huvudstaden för att skrika på sina hjältar och de som uträttade stordåd i Ryssland.

Frankrike som land har satts på hårda prov de senaste åren. Tre lamslående terrorattentat (plus flera mindre) parat med polisövervåld och parallellsamhällen i förorterna har hotat slita isär samhället i små enklaver av misstro, hopplöshet och eskalerande främlingsfientlighet. Det har inte varit roligt, jag lovar.

Herrfotbollslandslagets resa de senaste tjugo åren har varit nästan ännu värre. Från toppen av Triumfbågen till ett utbuat, bortgjort och pinsamt gäng som smutsade ner landslagströjan under fiaskot i Sydafrika 2010. Inför hemma-EM för två år sedan var entusiasmen fortfarande tyglad.

I somras fick så Frankrike äntligen något nytt att enas kring; en grupp fotbollsspelare som inte bara visade sig vara underbara och älskvärda typer utan på jobbet gick det också jättebra. Bäst i världen, närmare bestämt. Och så hände det sig, tjugo år efter VM-guldet på hemmaplan, att en nittonårig kalv vid namn Kylian sprang hem det andra VM-guldet till Frankrike.

Funderingarna inför mötet med Holland i kväll rörde inte så mycket matchen, eller det svårbegripliga upplägget med Nations League. Frågan var mer än något annat hur mycket av magin som fanns kvar från VM-äventyret.

Giroud en driftkucku

Hur Kylian Mbappé svarade? Med mål på en boll av Blaise Matuidi efter några minuter. Och undrar ni hur en villkorslöst älskad superstjärna ser ut kan ni titta på Frankrikes nummer 10. En ung, glad, brådmogen, talför fransman med snabba fötter och långväga rötter i de gamla kolonierna. En spelare som nästan inte går att inte älska.

Bäst i kväll var ändå det ofranska slutet på filmen. När Ryan Babel kvitterade för gästerna i andra halvlek sjönk moralen på Stade de France något av förklarliga skäl. Frankrikes talangspäckade gäng kommer att ta sig EM 2020 om de så spelar med kryckor och pjäxor på fötterna. Men hemmacomebacken skulle ju bli en fest och tack och lov hade en spelare något kvar att säga. 

Olivier Giroud gjorde noll mål för Frankrike under VM i somras och har blivit något av landets driftkucku sedan dess. I kväll avgjorde han med en pärla mot Holland i en turnering som ingen fortfarande fått grepp på, men i en match som var den roligaste Frankrike spelat i modern tid.

Dagens tv-höjdare 10 september 00:22