Hallengrens tid i regeringen kan blir rekordkort

KOLUMNISTER

Posten som jämställdhetsminister kunde stått tom fram till valet.

Men inte i en feministisk regering. Därför kan Lena Hallengrens tid i regeringen bli ultrakort.

Åsa Regnér lämnade regeringen i går och i dag utsåg statsminister Stefan Löfven (S) hennes ersättare som ansvarig för barn, äldre, jämställdhet och socialtjänsten i regeringen – Lena Hallengren från Kalmar.

Det var snabba ryck och tyder på att regeringen länge känt till att att Regnér skulle få jobbet som biträdande chef för FN-organet UN Women.

Rent teoretiskt kunde Stefan Löfven ha avstått från att besätta posten och delat ut arbetsuppgifterna mellan de övriga statsråden. Det är trots allt bara ett halvår kvar till valet. I morgon för att vara exakt.

Men i praktiken var det omöjligt. Löfvens regering kallar sig feministisk, driver en feministisk utrikespolitik och håller även i övrigt jämställdhetens fana högt. En sådan regeringen måste ha en egen jämställdhetsminister. Allt annat skulle se mycket underligt ut.

Lena Hallengren kommer från Kalmar och fyller 45 år i år. Hon sitter sedan tolv år tillbaka i riksdagen och var innan dess biträdande utbildningsminister med ansvar för bland annat förskolan mellan 2002 till 2006.

Det vore synd att säga att Hallengren gjorde succé under den förra sejouren i regeringen. Men hon hade inte fyllt 30 då och var varken den första eller sista att få erfara att det kanske är lite väl grönt för att klara ministeruppdraget.

Det kan bli annorlunda nu även om Lena Hallengren riskerar att få lämna sitt nya uppdrag efter bara ett halvår om Socialdemokraterna förlorar valet. Sedan hon lämnade regeringen 2006 har hon duvats rejält i riksdagen, både som ordförande i utbildnings- och trafikutskottet och vice ordförande i trafikutskottet.

Det kan bli en belastning för Lena Hallengren att hon inte profilerat sig i jämställdhetsfrågor tidigare, hon har snarare ägnat sig åt utbildning och sociala frågor.

Det ökar trycket på henne att sätta ner foten i någon aktuell fråga. Det räcker inte med allmänna uttalanden som den som hon gjorde när hon presenterades:

– Man får vara både döv och blind för att inte se ojämställdheten.

Jo, det måste man nog vara. Men som politiker räcker det inte att se. Man måste göra något också.

Fem saker du inte visste om Löfven 00:45
ARTIKELN HANDLAR OM