Utan solidariteten är vi bara avskum

Vanligt folk syns ingenstans

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Två undersköterskor på ett äldreboende i Västerås.

Skid Rows "18 and life". Stig Sjödins dikter. Dario Fos "Vi betalar inte! Vi betalar inte!". Per Anders Fogelströms Stad-serie, "Mor gifter sig av" av Moa Martinsson och Siliva Avallones "Stål".
När jag för några dagar sedan bad mina vänner på Facebook att tipsa om sin favoritskildring av arbetarklassen var det där några av förslagen som kom upp.
Några saker slog mig.

Nästan alla tips rörde litteratur, musik och film som skapades mellan krigsslutet och 1980-talets slut. Nästan alla upphovspersonerna till de svenska verken är stendöda. Ingen av tipsen, tror jag, kom från någon som i dag tillhör arbetarklassen. Det där sista säger möjligtvis lite för mycket om mitt sociala umgänge i dag.
Ur det perspektivet stod i alla fall ett tips ut: Tidningen Kommunalarbetarens novellbok "Det här får de inte på banken”. Här är det undersköterskor, busschaufförer, assistenter, barnskötare och mattanter som skriver om sina liv i ett Sverige på väg mot 2020-talet.

Det är klart att det finns fler exempel på modern svensk kultur sprungen ur det arbetande folkets verklighet, men det är inte så förtvivlat ofta den låter höra om sig.
"Utan solidaritet och bildning så är vi bara avskum. Det är läxan fackföreningsrörelsen och socialdemokratin lärde arbetarklassens barn", har författaren Paul Mason skrivit. Och kanske har socialdemokratins klassreseideologi haft sitt pris.

Om tanken är att våra barn ska bli rikare och mer välutbildade än vad vi någonsin varit, och att ungarna ska klättra upp för samhällsstegen, så blir ju arbetarklasstillhörigheten ofelbart något man ska ta sig förbi, en övergång på väg mot något annat.
Samtidigt har politiken och näringslivet i årtionden – händelsevis de årtionden då fackföreningsrörelsen och socialdemokratin tappat medlemmar – predikat flexibilitet och förändringsbenägenhet. Att fastna någonstans, att bli stillastående, att efterfråga trygghet i arbete och i vardagen är bara för himla mossigt. Det som kanske givit människor en känsla av samhörighet och egenvärde, utifrån var man arbetade och bodde, beskrivs som otidsenligt i vår globaliserade värld.
När traditionella arbetarklassarbeten försvunnit, gjort otrygga eller fått sänkt status har ingen varit intresserad av att försvara människorna som fått betala priset. Det har förstås också präglat arbetarklassens kultur och den kultur som skildrar arbetarklassen. Vanligt folk är inte representerade någonstans, varken i politiken, medierna eller kulturen. Och dyker de upp är det nästan alltid som vulgära vrak som etablissemanget kan förakta eller ta för givna.
Så inte i Kommunalarbetarens novellsamling. Novellerna skildrar allt från hur man är anpassningsbar i hemtjänsten, hur det är att ta hand om en död liten pojke och att sitta bredvid en gammal människa som ska dö, till hur det är att känna sig otillräcklig för att barngruppen i förskolan är för stor.
Det är en skrift vars budskap går genom tiden: om arbetarklassens människovärde, om vikten av solidaritet och bildning.

avDaniel Swedin

ARTIKELN HANDLAR OM