Publicerad:

Folk som super och knarkar är inte självdestruktiva

Filmen om Klimpen är underbar – och handlar om vänskap och kärlek

Av: Thomas Engström

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Mattias Sjöstedt

DOKUMENTÄRFILM När jag träffade min fru jobbade hon som dessertkock och söp. Några veckor senare, när vi flyttat ihop, fick hon sparken. Då tvingade jag henne att försöka börja skriva professionellt och skicka in texter till tidningar. I ett skede la hon sig under sängen och skrek – spik nykter – åt mig att detta var det värsta någon utsatt henne för.

Men det gick.

Det är inte alltid jag går samma väg i livet som en glamourmodell, men jag axlade här alltså precis den roll som Eweline Stenberg gjort i förhållande till Martin Iliou (känd som ”Klimpen” från Bert-filmerna). Jag var elakare och otåligare, men i grund och botten delade jag Stenbergs analys: allt den där stökiga jävla människan behöver är lite gott kamratskap och hederlig uppmuntran. Och att ha roligt.


Det är, som framgår av Mattias Sjöstedts underbara, underbara dokumentär om vännen Martin Iliou, inte så att vissa människor är ”självdestruktiva”. Hela den idén är så förbannat dum: bara någon som aldrig supit eller knarkat ordentligt skulle komma på tanken att den som gör det vill må dåligt. Man vill må bra. Man självmedicinerar till vardags – ”Jag tänker bättre”, som Iliou uttrycker det i filmen – och till fest vill man, pretty please för guds skull, ha kul.

De allra flesta som står på någon form av scen, särskilt de av oss som är bra på att verka trivas där, vill orka leva upp till medmänniskornas bild av en som … intressant. Som fascinerande, som magnetisk. Karisma är bara infriandet av andras förväntningar. 

Den som vant sig vid strålkastarljuset får till slut börja stråla av egen kraft, för annars gör man folk besvikna. Om man inte passar sig blir den verksamheten sedan ett heltidsjobb; yrkeskarriären har ersatts av en personlig reklamkampanj.

Detta hände Martin Iliou, likt så många andra som slagit igenom vid för späd ålder. Men det som skiljer hans historia från andras är att han så småningom förlikar sig med publikens bild av honom. Det terapeutiska genombrottet sker när Stenberg fixar en skinnjacka åt honom med Klimpens klassiska ”BLÄ”-tryck på ryggen. Han bär den med stolthet ute på stan.


Nej, de enda jag vet som är självdestruktiva är gruvbolag och självmordsbombare. Knarkare och alkisar vill inte gå under, de vill slippa ha tråkigt. De vill känna kärlek – från andra, och kanske inte minst till andra. Det är svårt att tycka om folk när allt man hör är vrålet av tristess inifrån sitt eget nervsystem.

Tack och lov är Jag är Klimpen, motherfucker ingen moraliserande pamflettdokumentär från Socialstyrelsen eller nykterhetsrörelsen. Jag har ingen aning om hur Iliou i dag hanterar spriten, och inte har jag med det att göra heller. Däremot visar filmen oemotsägligt hur mycket vänskap och kärlek betyder för att baxa någon ur en återvändsgränd.

”Välkommen till Jörn”, får Klimpen höra på välgörande västerbottniska efter en spelning i sin nya hembygd. ”Var här nu så länge du vill.” Även på den punkten har filmen ett klokt budskap: rädde sig från Stockholm och fly, den som kan.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN