Publicerad:

En finurligt filmisk roman med onödig knorr

Alex Schulmans litterära skicklighet är odiskutabel

Av: Inga-Lina Lindqvist

Publicerad:
Alex Schulman (f. −76), aktuell med ”Överlevarna”.
Foto: Thorn Ullberg
Alex Schulman (f. −76), aktuell med ”Överlevarna”.

Kan det verkligen stämma att samtal om döden skulle vara tabu i samhället? Jag tror mer på att människan har hemligstämplat sitt inre köpslående med döden.

Alex Schulman har vunnit kritikernas och läsarnas hjärtan med de dokumentära romanerna om sin kända färgstarka släkt. Titlarna på dessa böcker är uppmaningar, imperativ. ”Skynda att älska”, ”Glöm mig”, ”Bränn alla mina brev”.
Schulmans nya roman är fiktiv och titeln ett substantiv, ”Överlevarna”.

Tre bröder. Alkohol. Sommar på landet. Här är grundfärgerna för romanväven. Benjamin är den känslige mellanbrodern, seismografen för familjens bråk och konflikter. Nils är storebrodern med ambition att hålla distans till vansinnet. Lillebrodern Pierre är vulkanen full av skvalande lava. I öppningsscenen håller de på att slå ihjäl varandra när de ska sprida moderns aska.

Kompositionen är finurligt filmisk. Scenerna i nutid återges i baklänges ordning och varvas med återblickarna på en ödesdiger sommar i torpet vid sjön.

Schulmans litterära skicklighet är odiskutabel. Att beskriva ett bortglömt fisknät som ”ett mörker som färdas genom ett ännu större mörker" är mycket snyggt. Ja, texten är som det där fisknätet, stint av metaforer.

Sommaren i torpet förflyter segt. Barnen får inte titta på tv. Mamma och pappa kan försvinna in i berusningen, men vad ska barnen göra? Föräldrarna är beredda att riskera brödernas liv i en meningslös simtävling. Så avgrundsdjup kan likgiltigheten vara när alkohol har kidnappat omdömet.

Kärleken finns och är stark men uttrycks ofta i sentimentalitet på fyllan, som lika blixtsnabbt slår över i subtila kränkningar. Barnens övergivenhet gestaltas språkligt finkänsligt men utan att dölja brutaliteten. Här steker de en fisk levande. Här sitter de i en bil med full pappa vid ratten och ångest i varje utandning.

Döden är ständigt närvarande. Den smyger i skuggorna, sträcker ut handen, drar tillbaka den. I denna rörelse uppstår en vibrerande otäck spänning som till slut ger ett kraftigt utslag och slungar in bröderna i ett liv präglat av främlingskap och trauma.

Den fulla vidden av skadan avslöjas i en överraskande vändning på slutet, en knorr som gör mig ambivalent. Jag gör en omläsning och landar i att den chockerande sanningen tillför för lite, rentav försvagar romanen, förskjuter den från stor litteratur till ett lagom utmanande diskussionsämne.

Jag tänker att berättelsen borde ha fått stanna kvar i sitt eget mörka hjärta där en man längtar hem och, för att parafrasera Verner von Heidenstam, längtar döden där barn han lekt.

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN