Mejla

Anna Andersson

Vår tid är för åldersfixerad för att uppskatta livsrutin

Agneta Pleijels roman lyser i mig som en liten lykta

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Agneta Pleijel är aktuell med romanen ”Dubbelporträtt”, om Agatha Christie och Oskar Kokoschka.
Foto: GÖRAN SEGEHOLM / arkivbild
Agneta Pleijel är aktuell med romanen ”Dubbelporträtt”, om Agatha Christie och Oskar Kokoschka.

Jag gillar memoarer och en sak har jag lärt mig: det är meningslöst att läsa en skriven av en person som fortfarande har någon sorts karriär att tänka på. Det är först när den är över som folk vågar sänka garden och bli intressanta på riktigt.

Det är förstås en åldersfråga. Det är lättare att medge misstag och motgångar när de ligger några decennier tillbaka i tiden – inte bara för att smärtan har lagt sig utan också för att man faktiskt vet mer, om sig själv och andra, känner till fler omständigheter.

Som yngre vill ingen framstå som annat än kapten för sin egen skuta. Det värsta är att bli kallad offer. Men ibland är man ju faktiskt det – till exempel för sin egen fåfänga (vanligt!), sin okunskap eller för omständigheter man inte har någon makt över. Ett barn som aldrig kommer. Man blir sjuk. Nån lämnar en för en annan. Få saker är mer givande att läsa än uppriktiga berättelser om hur människor har hanterat livets motgångar, helt utan ”men det gjorde mig bara starkare”-knorrar.


Två favoriter, som jag läste för många år sen men fortfarande tänker på emellanåt, är Jane Fondas Mitt liv så här långt och Katherine Grahams Personal history. Båda två med stora professionella framgångar – Fonda inom film, Graham i tidningsbranschen, hon var chefredaktör för Washington Post bland annat under Watergate-affären – som givetvis tar plats i böckerna. Men dessutom berättar de generöst om tillkortakommanden och dåliga val, hela tiden med bibehållen integritet.

En skicklig författare kan förstås också använda sin livsrutin till fiktiva berättelser, och nu är jag äntligen framme till skälet att jag skriver detta: romanen Dubbelporträtt av Agneta Pleijel. Den har redan fått en mycket positiv recension på dessa sidor av Magnus Ringgren men sen jag läste boken lyser den i mig som en liten lykta.

I Dubbelporträtt spinner Pleijel en historia om hur det gick till när expressionisten Oskar Kokoschka målade ett porträtt av deckardrottningen Agatha Christie, en beställning till hennes 80-årsdag. Detta har verkligen hänt, och efteråt förblev de vänner tills Christie dog.

Pleijel låter det åldrade paret samtala om kärleken, döden och konsten och allt blir så – begripligt. Man ser galenskapen i Kokoschkas allt uppslukande passion för Alma Mahler men vad skulle han ha gjort? Och Christie, som tog in på hotell under sin makes älskarinnas namn och hittade på ett alternativt liv – jo, jag förstår.


Att Agneta Pleijel själv är 80 år tror jag är helt avgörande för hur bra den här boken är. Det är en tröst i ett samhälle där hög ålder mest ses som en belastning.

Av: Anna Andersson

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.