Mejla

Tone Schunnesson

Publicerad:

Hur många gånger ska vi ta kampen för abort?

Jag ser tyvärr historien framför mig i stället för bakom

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Protestdemonstration utanför polska ambassaden i Stockholm.
Foto: Amir Nabizadeh/TT
Protestdemonstration utanför polska ambassaden i Stockholm.

Förra veckans politiska händelse i mitt Instagramflöde var att dela bilder av de tiotusentals människor som gick ut på gatorna i Polen och protesterade mot de nya, ännu hårdare abortlagarna.

Elzbieta Korolczuk, docent i sociologi på Södertörns högskola, berättade för SVT hur anti-abortaktivisterna i Polen har förändrat sin retorik. I Polen är abortlagarna redan hårda och en abort går bara att genomföra om graviditeten är till följd av våldtäkt/incest, om fostret är skadat eller om kvinnans liv är i fara.

När skruvarna dras åt ytterligare styr anti-abortaktivister bort från religiösa argument och menar i stället att skadade foster ska likställas med människor som har funktionsvariationer. Därför bör skadade foster skyddas av staten, i egenskap av minoritetsgrupp.

Författningsdomstolen i Polen beslutade nyligen att abort för att fostret är skadat strider mot den polska konstitutionen och öppnar upp för lagändring, där kvinnor kan nekas abort trots allvarliga fosterskador. Det är nästan absurt, hur många gånger samma kamp ska tas. Jag blir deprimerad när jag tänker på det och ser historien framför mig, i stället för bakom.


Även om läget i Polen tack och lov är långt borta för oss i Sverige har antydan till liknande strömningar setts här. Förra sommaren började Ebba Busch dilla om att barnmorskor ska ha rätt till att vägra utföra abort och Lars Adaktusson, som själv aldrig varit gravid, röstade mot aborträtt 22 gånger i EU-parlamentet. 

Jag säger som Vera, huvudkaraktären i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis tv-serie Amningsrummet: ”Jag älskar abort”! När jag ser politiker börja tumma på aborträtten, vare sig det gäller lagstiftning eller tankegodset runt en avslutad graviditet (så som att en barnmorska ska kunna säga nej. Okej, men då passar man inte som barnmorska?) så blir jag trotsigt sugen på en abort till. Tredje gången gillt! Nej, såklart inte. Det är alldeles för påfrestande för kroppen och jag har inte tid. Men mitt liv som jag älskar hade varit så tråkigt utan den.


Trots de senast dagarnas abort-hejarop på Instagram hajar jag till när jag ser rubriker i Expressen om Bianca Ingrosso, i Wahlgrens värld. Över matbordet med sin mamma pratar Ingrosso om att hon är gravid och med största sannolikhet kommer välja att sluta vara det. Det är inte ofta kvinnor är så öppna med ett beslut många av oss tagit. Fortfarande finns en skam i frågan och man vill inte framstå som oansvarig.

Men i verkligheten är det så, att för vissa kvinnor är aborten ett svårt val och de historierna har vi hört många gånger. För andra är det enkelt och inte alls dramatiskt. De historierna skulle gärna få berättas lite mer.

Av: Tone Schunnesson

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: