ÅSIKT

Hypnotiskt storverk

Claes Wahlin lyssnar på Daniel Börtz senaste symfoni

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Jan-Olav Wedin
Kungliga filharmonikerna under ledning av Patrik Ringborg.

Man kan beskriva Daniel Börtz senaste verk, Sinfonia 13, som en passionssymfoni. Jag tänker då på begreppet passion i den klassiska bemärkelsen, en lidandehistoria. Men här är det en passion som går utöver sin ursprungliga kristna kontext.

Med texter från Kjell Espmarks diktsvit Skapelsen, där döda kämpar för att de levande ska fullborda skapelsen (vem kan påstå att världen är en fulländad plats?), har Börtz skrivit ett särpräglat verk: stor orkester, tre sångsolister och två recitatörer.

Här ska inte bara text och musik samsas, utan orkester, sång och tal ska sammanjämkas till en harmonisk, om inte helhet, så till ett fungerande uttryck. Balansgången mellan det expressiva och det vackra, det mörka och det ljusa, förefaller vara vad Börtz har strävat efter.

Foto: KARIN TÖRNBLOM
Daniel Börtz.


Och nog har han lyckats. Det ­lite över en timme långa verket karakteriseras av en kontrollerad försiktighet, klanger som mullrar och mumlar för att emellanåt explodera. Under Patrik Ringborgs ledning frambringar Kungliga filharmonikerna en närvarande, bitvis hypnotisk musik. Skiftena mellan musiken och recitatörerna – Stina Ekblads säkra intonation, Hannes Meidals lite mer dramatiska röstläge – är inte bara vackert kombinerade, det skapar tillsammans med de tre solisterna dramatiska linjer som håller uppmärksamheten.

Karl-Magnus Fredrikssons baryton, Johanna Rudströms mezzosopran och Daniel Carlssons countertenor lägger sig snyggt över orkesterns stämmor, samtidigt som de senare kan bilda ett skört fundament åt recitatörerna. Börtz har valt ut avsnitt som lämnar de individer som finns i Esp­marks text (Paul Celan, Emily Dickinson, Mary Wollstonecraft, med flera), för att i stället göra vittnesmålen om flykt, förföljelse och död mer allmängiltiga.

Det kan förefalla märkligt att Börtz föregick av Mozarts symfoni 25. Även om allt av Mozart i dag mest låter elegant och lätt, så skrevs denna under sturm und drang-epoken: starka känsloutbrott där nervositet och oro stod på dagordningen. Det var också Mozarts första symfoni i moll, och därmed kan man dra en kanske inte spikrak, men dock linje till Börtz och Espmarks oroande och uppfordrande verk.

Torsdagens uruppförande följs av en repris i dag lördag, och Börtz verk förtjänar att omedelbart hamna på konsertrepertoaren.

ARTIKELN HANDLAR OM