Tänk om klimatet är en frukt

Ibland vänder uttalanden upp och ner på ens världsbild och får en att tänka om. Som det där om att ”banan är ett bär”. Medan andra meningar som kanske borde uppfattas som kontroversiella passerar helt obemärkt. Som det där om ”problemet med miljön och klimatet”.

Tänk om banan faktiskt är ett bär?! Och tänk om problemet inte är miljön och klimatet, utan vår extrema oförmåga att förhålla oss till dem?! Tänk om fler av de mer neutrala uttalandena skulle ha banan-är-ett-bär-effekt och därför få oss att tänka om.

 

Tänk om den aldrig sinande floden av brev och bekännelser till barnbarn och framtida generationer på våra ledarsidor inte leder till att utsläppen av växthusgaser minskar.

 

Tänk om någon, någon annanstans, i en annan tid och civilisation bemödar sig att läsa ett gäng av dessa artiklar och konstaterar att: ”det var åtminstone en hållbar och medveten generation, den sista”. Eller om spåren av dessa artiklar är utraderade långt tidigare, i ren frustration över att ingenting gjordes, eller bara för att man inte tyckte om artiklarna.

 

Tänk om begreppet ”hållbarhet” och kulturen som skapades runt det visade sig orsaka att företag, efter århundraden av blind tillväxt-fokus, hittade nya vägar att sälja nya saker till nyfrälsta gamla kunder. Allt i tillväxtens namn, men med hållbar etikett. Med följden att verkligt effektiva åtgärder som inte baserades på konsumtion uteblev.

 

Tänk om den erkänt viktiga konsumentmakten i verkligheten inte innehöll i närheten av tillräckligt med förändringspotential, och istället ledde till att alldeles för många på sitt hörn drog sitt strå till stacken. De källsorterade, köpte ekologiskt godis och talade engagerat i podcasts om den klimatångest som de därigenom dämpade, istället för att tillsammans åstadkomma något annat, något hållbart i en helt annan, verkligt ekologisk betydelse.

Tänk om vi är så fast i det ekonomiska språket, att vi idag inte kan tänka hållbarhet utan att blanda in ekonomi och att det därför inte är hållbart.

Tänk om det är så pass sorgligt att det ekonomiska språket har letat sig så djupt in i våra medvetanden att det har blivit det enda vapnet som står till buds när vi ska försöka tackla den klimatkris som konsumtionsekonomin har skapat.

Tänk om klyftorna mellan fattiga och rika fortsätter att öka, och inte slutar rättfärdigas med att det trots allt trillar ner smulor från de rikas kakor, vilket det inte hade gjort om de rika inte åt så himla mycket kakor.

 

Tänk om så mycket av klimatdebatten handlar om uppsvinget för klimatförnekande högerpolitiker och klimatnegativa åtgärder och deras påskyndande av kollapsen, att vi missar felen med decennier av politik som har orsakat klimatförändringarna och drivit miljontals människor på flykt. Som har drabbat de som inte har gynnats av den politik och det system som har orsakat utsläppen.

Tänk om det inte heller är nedskärningar i klimatsatsningarna till följd av den nya budgeten som gör att vi inte kan begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, utan det faktum att inget annat alternativ föreslagit en tillräckligt radikal förändring för att det ska vara möjligt att nå dessa mål.

Tänk om följden av det enkla konstaterandet ovan är att den avgörande gränsen för vad experterna menar att jorden klarar av inte kan hållas och 99% av världens korallrev dör, vilket FN:s klimatpanel förutspått.

Tänk om vi går till historien som den sista generationen som kunde åka och som åkte på snorkelsemester till Thailand. Generation snorkel.

 

Tänk om någon som gnäller om ”klimatångest” plötsligt skulle drabbas av en övermänsklig förmåga att ta in någon mikrodel av klimatkrisens verkliga innebörd. Om personen plötsligt känner en vag antydan om vidden av de etiskt förkastliga valen som genom generationer har lett fram till att hen står där, på det ljusa marmorgolvet i Mall of Scandinavia, och i samma ögonblick som känslan uppstår exploderar, vilket givetvis fångas på film, vilket i sin tur blir viralt och väcker en global miljörörelse värd namnet.

 

Tänk om årets ekonomipristagare fick priset för att ”ha byggt den första modellen där klimat och ekonomi samverkar”, fast det egentligen är det som är poängen, att tillväxtekonomi som vi känner den inte samverkar, utan alltid underordnar, och istället måste formulera om det den ska ”samverka” med till sitt eget språk, till ekonomi. Och att det är därför som Nordhaus modell ger oss svaret att det är optimalt att genomsnittstemperaturen stiger med 3,5 grader.*

Tänk om diskussionen istället för att handla om huruvida det är rätt eller fel att Nordhaus fick priset skulle handla om att hela grejen är ett symptom på ett mer grundläggande, underliggande fel, där en hel disciplin som utvecklat, undervisat och förespråkat modellerna som ligger till grund för krisen har fått en upphöjd status som de inte ens själva tycker att de förtjänar.

Tänk om Alfred Nobels testamente och det faktum att det inte finns ett nobelpris i ekonomi istället skulle tas på allvar – på allvar. Just det att Alfred uppenbarligen inte räknade ekonomi som en vetenskap bland de andra kunde ha lästs som en signal om att ekonomi inte är en objektiv vetenskap som vi ensamt kan bygga vår människosyn och världsbild på.

 

Tänk om någon av alla som brukar ta mig på orden tar mig på orden och tror att jag är mot hållbarhet. Att jag menar att miljöhotet inte är ett problem, att extremhögern inte förstör och att den nya budgeten är bra.

Tänk om någon tror att jag tror att banan är en frukt.


*John Hassler, ledamot av ekonomipriskommittén, 2018-12-09 i DN-artikeln: ”Vi behöver kloka vetenskapliga modeller för att lösa klimatkrisen”

avLinnéa Claeson

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle

Tillväxt

Politik