Mejla

Anna Andersson

Vi vill gärna vara unika – men är lika

Instagrambilderna visar vilka flockdjur vi är

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tulum i Mexiko – ett attraktivt resmål för en ung, chic publik.
Foto: ap
Tulum i Mexiko – ett attraktivt resmål för en ung, chic publik.

KULTUR

En gång var Tulum en liten by med några hundra invånare, vita stränder och ruiner efter mayakulturen. Precis ett sådant paradis som alla resenärer drömmer om att hitta och det gjorde de också – i dag är Tulum ett av Mexikos största turistmål. Inte minst lockas den unga, boho-chica publiken dit, de som vill inleda dagen med yoga och fortsätta den med smoothies och spa-behandlingar. Och som gärna visar upp yogan, smoothien och behandlingarna på Instagram.

Det unga, vackra folkets instabilder där är i dag en viktig del av turistnäringens marknadsföring. I en tråd på Twitter läser jag om hur stans hotell och restauranger alla har något slags ”sociala medier-bete” – en plats, en servering, en meny som garanterar en snygg bild. Du erbjuds rekvisita, helt enkelt.


Söker du på #Tulumvibe får du tusentals bilder av snygga tjejer under samma vägskylt där det står ”Follow that dream”, eller framför skulpturen ”Vena la luz”. Sök på ”Macha mama” och du får snarlika bilder av unga kvinnor i en gunga vid den veganska, glutenfria smoothiebaren – reklam som måste vara värd miljoner men som det lilla fiket får helt gratis, spridd över hela världen dessutom.

En win-win alltså, de får gratis reklam och gästerna får coola bilder att lägga i sitt flöde. Men det är något med mängden bilder som liksom nöter på både tjejerna i gungan och på platsen.


Visst, vi har alltid poserat framför kameran. Bara tanken på hur många tusentals, miljoner bilder det finns i album världen runt på glada turister framför Eiffeltornet eller Big Ben kan få det att svindla. Men tänk dig alla dessa bilder på ett och samma ställe – på något sätt laddas platsen ur, ju fler bilder man ser.

Felet är förstås att tänka på dessa bilder som något man tar för att minnas. Det handlar inte om att man själv ska komma ihåg den där stunden på den där platsen, utan att visa andra vilka vi är, eller vill vara. Men det är ändå ironiskt att när så mycket handlar om att bygga oss själva som individer, understryker bilderna från Tulum bara hur lika vi är varandra, vilka flockdjur vi är.


För den som trodde nåt annat kom coronapandemin som en hårdhänt påminnelse. Efter mer än ett år då vi inte har fått träffas, festa, sitta nära är jag knappast den enda som suttit och trånat över gamla bilder, minnen, folk har lagt upp i sina sociala medier. Jag har slagits av att de bilder vi brukar kalla dåliga – ni vet, en massa människor i en soffa, en sitter halvt bortvänd, en annan blundar, en tredje pratar med nån utanför bild – är de som gör mig gladast. Ett ögonblicks lycka, med den enda rekvisita man vill ha: sin flock.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.