Domen mot männen som rånade Isabel Adrian avslöjar politikernas fusk

Domen mot männen som brutalt rånade tv-profilen Isabel Adrian är en påminnelse om politiskt fusk.

Justitieministern visar musklerna och finansministern är i hemlighet nöjd med att den senaste straffskärpningen inte leder till ökade fängelsekostnader.

Tre maskerade män, varav en beväpnad med ett pistolliknande föremål, överföll Adrian en tidig morgon i ett garage.

De hotade döda henne, slog henne i huvudet och ansiktet med vad hon trodde var ett skarpladdat vapen och slet av henne smycken med sådan kraft att hon trodde axeln skulle gå ur led.

Under rättegången vittnade kvinnan om dödsångesten hon kände. Om smärtan i käken som hon tvingats leva med. Om hur hon i över en månad efter överfallet inte vågade utanför dörren. Om att hon har tappat lusten att göra saker och inte längre orkar träffa människor.

Lika tråkiga som begripliga följder av ett överfall som jag tror att de flesta håller med mig om var mycket fult.

Emellertid bedömdes inte rånet som grovt utan som brott av normalgraden och männen dömdes till mellan två år och tre år och sex månaders fängelse.

Men vänta nu, var inte Morgan Johansson ute och viftade med hårdare tag för något år sedan? Pratade inte justitieministern rent av om att en straffskärpningsreform som alliansen genomfört inte fick önskvärt genomslag för just rån?

Jo, det gjorde han. Straffen skärptes för vissa allvarliga våldsbrott. Men bara för de som anses vara grova.

De flesta fallen av misshandel, rån och utpressning når inte över den ribban och omfattas därmed inte av förändringen.

Detta är ett av de två knep som justitieministrar ofta tar till när de vill visa musklerna.

Det andra är att låta minimistraffen vara oförändrade och endast höja maximistraffen. Givetvis utan att berätta att domstolarna av riksdagen har fått order att hålla sig i de lägre straffregionerna och att reformen därför blir tämligen meningslös.

Orsaken till detta trixande är att det kommer att kosta pengar att hålla människor inlåsta längre tid. En hel del pengar. Och det vill inte finansminister Magdalena Andersson höra talas om.

Den stackaren har ju redan fullt sjå med att balansera jobbskatteavdrag med satsningar på polis och försvar. Det är ingen bra idé att begära audiens hos henne och äska anslag till kriminalvården för längre straff.

Bättre då att låtsas ta i med hårdhandskarna. Publikfrieri utan att äventyra finansministerns blodtryck.

Avvägningarna i det aktuella fallet är inte självklara. Åklagaren yrkade på att brottet skulle bedömas som grovt. Rånarna var flera som angrep en ensam person, brukade våld, använde pistol och tilltvingade sig smycken värda över 600 000 kronor.

Rätten anser visserligen rånet vara "mycket allvarligt". Men domstolen går till lag och förarbeten och konstaterar att det inte är bevisat att vapnet är skarpladdat, att inget livsfarligt våld har använts och att rättstillämpningen präglas av återhållsamhet när det kommer till att anse rånbrott vara grova.

Tingsrätten befinner sig därvidlag i gott sällskap. Så sent som i höstas bedömde Högsta domstolen ett rån mot en spelbutik. Innehavaren misshandlades med sparkar och slag över hela kroppen av två gärningsmän. Blodvite uppstod. En av gärningsmännen avfyrade dessutom en startpistol mot offrets huvud.

Rån av normalgraden, ansåg justitieråden.

Jag skriver inte denna kolumn för att rasa över domen. Rättens ordförande ville fria en av de åtalade, men blev överkörd av nämndemännen. Bli inte förvånade om hovrätten friar honom.

Men det är strängt taget en helt annan fråga. Bedömningen att rånet inte var grovt är rimlig.

Vilket leder över till det egentliga ärendet med denna kolumn. Inte sällan bluffar justitieministrar när de ska visa handlingskraft och flirta med väljarna.

Så många rån polisanmäls varje år i Sverige 00:45

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM