Roland Janson såg inte ut som en filmstjärna – och blev därför det

Han såg inte ut som en filmstjärna.

Just därför blev Roland Janson en stjärna på film.

Bättre än de allra flesta på att spela det en partiledare kallade för verklighetens folk.

Och så var han en av dem som lyfte varenda scen han var med i, i Lasse Åberg-klassikern ”Sällskapsresan”.

Strunt samma att dåvarande Kd-ledaren Göran Hägglund hade en agenda med sitt prat om ”verklighetens folk”. Eller att de politiska motståndarna kanske medvetet feltolkade honom. Alla förstod vad han menade.

Man kan också kalla det för ”vanligt folk”.

Fackordförande, polis, bilskojare, bilputsare, taxichaufför, en vanlig villaägare eller en snäll morfar. Roland Janson hade, med sin bakgrund, de där rollerna i blodet.

Han hade varit kullagerarbetare och stensättarhantlangare vid spårvägen, när teatervänstern förändrade hans liv vid 37 års ålder.

För han var också tränare för Proletären FF när författaren och debattören Lasse Strömstedt (1935-2009), tidigare kåkfarare, såg honom vid sidlinjen under en fotbollsmatch och gillade vad han såg; en man med en utstrålning och passion som få andra.

1 av 7 | Foto: PER BJÖRN
Roland Janson.

Strömstedt erbjöd honom den första av flera roller i filmer av författarkollektivet Kenneth Ahl. Den mest kända är ”Lyftet” från 1978.

Alkoholisten Roland Janson var då nästan nere för räkning, men skärpte sig och fick sedan en lång karriär framför tv- och filmkamerorna och inte minst på teatern.

Han knöts till Folkteatern i Göteborg, där det ofta och gärna spelades pjäser om arbetare, fackföreningar, solidaritet och självkänsla, och Roland Janson var med sin bakgrund som klippt och skuren i de här sammanhangen.

Han började skriva egna pjäser i samma stil; ”Bänken”, ”Oket”, ”Muggen” och, med ”Hem till byn”-författaren Bengt Bratt, ”Mottagningen” och ”Tillståndet”. Han tyckte om historier där han fick ge röst åt de mest utsatta i samhället.

Han gästspelade på Dramaten och han kunde skoja till det och spela ufo-jägare i en tramsfilm som ”Gröna gubbar från YR” eller skurk i lättsamma komedier, som ”Jönssonligan på Mallorca”.

Men det var i de berättelser som skildrade sin samtid ur ett vänsterperspektiv han trivdes som allra bäst. Och få kunde som han gestalta verklighetens folk med sådan trovärdighet. Man såg det i det slitna ansiktet, i ögonen, att här var en som visste vad han talade om.

År 2010 gav han ut sin självbiografi ”Nackspärrarnas rike”. En spretig och vildvuxen historia om arbetarpojken som kom över sitt missbruk och fick ett liv vid sidan av giganter som Kent Andersson, Tomas von Brömssen, Lennart Hjulström och Sten Ljunggren.

Men också en ilsken uppgörelse med den vänster och socialdemokrati han tyckte hade svikit många.

Kärleken till fotbollen släppte han aldrig.

– Teater är fotboll utan boll, skrev han i sin bok.

Framför film- och tv-kamerorna blev det mest biroller.

En av de största, och den som för alltid ger honom en plats i den svenska filmhistorien, är förstås den i Lasse Åbergs ”Sällskapsresan” från 1980.
Roland Jansons rollfigur, fastighetsmäklaren Gösta Angerud, får ett oförglömligt raseriutbrott redan i sin första scen i filmen, när en parkeringsvakt (Lottie Ejebrant) låter bogsera bort hans felparkerade bil.

Gösta Angerud ska med en doktor Levander (Magnus Härenstam, 1941-2015) smuggla ut dennes svarta pengar för att köpa ett fritidshus på Kanarieöarna. De lyckas lura Stig-Helmer (Lasse Åberg) att ta pengarna i sin resväska. Men den kommer bort. Den koleriska Gösta Angerud blir allt mer förtvivlad, ju längre charterresan pågår, om och hur han ska få tillbaka sina och doktorns svarta pengar.

Det fullkomligt sjunger om varenda scen Roland Janson är med i.

Och någonstans var han säkert väldigt nöjd med det.

För även om Lasse Åbergs komedi inte precis är någon Upp till kamp-historia, så gick den hem hos alla de miljontals ”vanliga” människor som Roland Janson kände sådan samhörighet med.

avJan-Olov Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM