Flyktingsituationen

En episk vandring i flyktingars spår

Sinziana Ravini: Daniel Yousefi kommer nära skuggtillvaron i lägrens väntan

avSinziana Ravini

Foto: Joakim Rolandsson
Daniel Yousefi (född 1989).

När flyktingvågorna började skölja över Europa sommaren 2015 öppnades många hjärtan på vid gavel. Men för hur länge? Vem bryr sig om flyktingkrisen i dag? Varje år förlorar 3 000 människor sina liv i Medelhavet och varje år får tusentals männi­skor vända hem igen efter att ha stått och tiggt om lite medmänsklighet vid Europas murar. Bilder och reportageberättelser har en kort livstid. Vad vi behöver är berättelser som tränger bortom bildytans förrädiska närhet.

Nu finns de här. Daniel Yousefi har precis kommit ut med Den åttonde kontinenten, en Italo Calvino-doftande bok om en plats som inte finns, men där miljontals människor på flykt ändå befinner sig på, i väntan på ett nytt liv. De osynliga städerna har fått lämna plats för de osynliga människorna, för det är inte för att de fotograferas som vi ser dem. Bilder dövar. Men Yousefis skrift väcker!


Yousefis poetiska mikroberättelser om folk som fastnade i södra Europas transitläger ­våren och sommaren 2016 anlägger till en början ett fotografiskt perspektiv. Tonen är lapidarisk, skriven med en kameralins kyliga lugn: ”I en solpöl ligger ett barn // täckt av hundratals flugor // modern sitter frånvänd bredvid // med svullet ansikte”. Och längre fram: ”en kvinna säger // att hon ska gå och dränka sig i havet nu // hellre havet än att återvända hem”.

Ibland är det som om Camus alienerade Meursault i Främlingen glidit in i berättarens kropp, som stundtals verkar ha svårt att känna någonting i sitt arbete som volontär. Jag ser det mer som ett stilistiskt grepp, än en arbetsskada, men vem vet?

Ett av de ständigt återkommande elementen är tystnaden. Det enda språk dessa männi­skor har kvar, när orden inte räcker till längre, som när ett par män sitter och tittar tyst på sin nedbombade stad, på tv:n.

Flyktingens tillvaro blir så småningom en skuggtillvaro i en skärseld mellan himmel och helvete, vissa får klara sig på en rulle kex om dagen. En ensamstående far säljer en natt sin tioåriga dotter till högstbjudande. Vissa mödrar säljer sina kroppar.


Och vad kostar ett liv? 400 ­euro. För 400 euro kan man komma över havet, om man har tur. ”We are just living corpses” står det på en protestskylt. ”Människor kommer att se till­baka på det här på samma sätt som de gjorde med Förintelsen, tror du inte?” frågar sig en person. ”En hel ­generation som bara smälter i solen … Och samhället ser inte ens hit längre.” När Angelina Jolie kommer till lägret, är det mer som en hägring, än något som på allvar förändrar saker och ting.

Ibland svajar blicken för snabbt mellan berättelserna, men det är också det som skänker dem en känsla av klaustrofobi och panisk hjälplöshet.


Jag kan bara hoppas att Yousefi kommer fortsätta sin episka vandring in i dia­sporans mörka hjärtan och att detta bara var ett preludium till det som komma skall.

ARTIKELN HANDLAR OM