Folk tog foton av offren i stället för att hjälpa dem

Foto: Urban Andersson
Fem personer dog i terrorattacken på Drottninggatan den 7 april.
KOLUMNISTER

En ledig polisman är på Drottninggatan för att handla med sin 14-årige son. Pojken provar kläder, den ledige polismannen går runt i butiken när han hör en smäll från gatan. Han tittar ut. Han ser en människa ligga i korsningen.

Polismannen springer ut för att bistå. Han ser:

  • En lemlästad kropp.

  • Ännu en kropp och två personer som försöker hjälpa den skadade med hjärt-lungräddning.

  • Människor som fotograferar den svårt skadade som ligger ”uppfläkt” på trottoaren.

Polismannen säger i förundersökningen mot Rakhmat Akilov att han blev ”sjukt irriterad” på dem som fotograferade. Han försökte få bort dem från trottoaren – bort från brottsplatsen.

Han var inte den ende som med förvåning såg hur människor agerade. Å ena sidan fanns där hjälpsamhet, mod och omtanke, å andra sidan något som påminner om omedelbar hyenainstikt.

En läkare befinner sig vid Tegnérlunden när han ser en helikopter och blåljus nere vid Drottninggatan. Han beger sig dit för att hjälpa till.

Han ser en död kvinna.

Han ser brandmän som ger hjärt-lungräddning.

Han ser hysteriska människor och poliser som försöker få kontroll över situationen och upprätta avspärrningar.

Och han ser personer som sliter bort filtar över avlidna personer och kroppsdelar för att fotografera och filma dem.

– Detta var helt fruktansvärt hemskt och det som jag upplevde som starkast av allt denna dag, säger han i polisförhör.

Det säger alltså en läkare som upplevt en katastrof, platsen för ett terrordåd och massmord. Starkaste intrycket gjorde de som bar sig åt som turister.

Det är inte så konstigt. Deras agerande var inte bara perverst egoistiskt, det stred också mot det rörelsemönster som vore det naturliga: hjälpa till, ta skydd, vara hysterisk, fly från platsen – vad som helst utom att fotografera för sitt privata intresses skull.

Redovisning av en brandman i polisens förundersökningsprotokoll:

”Mycket människor filmar och fotograferar den döda personen på Kungsgatan varför han snabbt springer tillbaka till bilen för att hämta filtar för att täcka över död samt skadade personer.”

Ett annat vittne, en vaktmästare i Folkets hus, säger att han ser en person gå längs Drottninggatan. Vaktmästaren reagerar på mannens ansiktsuttryck.

Det ser ut som om han ler då han går runt och filmar med sin telefon.

Jag såg något liknande utanför avspärrningen när jag kom till Drottninggatan. En man filmade sig själv med katastrofplatsen i bakgrunden, han var upprymd, hög på upplevelsen att befinna sig i ett sammanhang som hela Sverige redan talade om.

Vad är det för fel på oss människor?

Vi har alltid reagerat på de märkligaste sätt inför kameror. En del ler, en del blir rädda, en del vill prompt vara med på bild, andra säger nej-nej-nej. Det finns ett känt amerikanskt fotografi där en kvinna sitter på knä på en strand och ler in i kameran. Hon sitter bredvid sin man som just har drunknat. Hon är i chock. Hon ler automatiskt när linsen riktas mot henne.

Vad är det för fel på oss människor?

Våra liv har blivit en del av upplevelseindustrin. Vi är alla råvaror vars erfarenheter kan förädlas i Facebooks, Instagrams, Twitters och de andra jättarnas fabriker. Vi slipar ner vår integritet och våra hämningar och lämnar ut våra liv. Det blir så lätt, så självklart, att ta fram telefonen och fotografera döda och skadade för att visa att man var med där det hände.

Lönen är bekräftelse. Snygg frisyr! Va – var du på Drottninggatan!

ARTIKELN HANDLAR OM