Med näsan över vattenytan

Cecilia Djurberg ser en plaskande lek på Orionteatern

Foto: Foto: Ninja Hanna
Karin Bengtsson i ”Monster och gudar”.
TEATER

Ett visst mått av hybris krävs nog för att fylla en teater med vatten och anlägga ett mytologiskt Kreta. Men det är just vad scenografen Mats Sahlström har gjort till Orionteaterns barnföreställning Monster & Gudar, där berättelser och persongalleri lånats från den grekiska mytologin för att säga något om livet på jorden.

Ett hål i öns mitt har liksom bevarats från höstens uppsättning Hålet och erbjuder nu spektakulära monsterentréer och sortier ner till Hades. Men den som fiskar efter djupare budskap kommer ha svårt att få napp.

Hösten 2015 härjade Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang på samma teater och teaterchefen och regissören Sally Palmqust Procopé verkar inte ha haft hjärta att helt städa ut dem. I sin nya uppsättning låter hon Zeus, i Karin Bengtssons monsterteatrala spelstil och Matilda Hyttstens maskeradmässiga superhjältekostym, få väldigt Loranga-liknande drag.

Han är en skrävlande farsa i gyllene skor som blixtrar och dundrar när han inte får som han vill och gör magiska under när han har tråkigt. Han skapar den första människan, typ för att han kan och för att ”man lever bara en gång – även om det är forever”.


På Loranga-vis guppar Zeus också gärna runt på luftmadrass i poolen och ordnar lekar i Olympen. Som en musiktävling mellan Apollon och Pan, där han låter en orättvis Kung Midas döma. Apollon (Angela Wand i pudellockfrisyr) förlorar, som bekant, trots en oerhörd feeling i sitt lutspel mot Pans skitdåliga flöjtande. Och så börjar Midas åsneöron att växa.

Det blir inga djupdykningar i det grekiska sagohavet, snarare lekfulla strömhopp i rasande fart genom de välkända äventyren. På rekordtid transformeras människobarnet från guttural neanderthal till den kaxige Ikaros som skryter om att mamma Daidalos är uppfinnare.

I detta gudabenådade teaterrum är det nästan obligatoriskt att utnyttja fondväggens bjälkar, och denna gång blir de språngbräda för Ikaros ödesdigra flygtur under en glittrande stjärnhimmel. Medusa simmar in med lysande ögon och Perseus ska hugga av hennes huvud för att förstena sin styvfarsa – en jobbig snubbe i skära mjukiskläder.


Under Poseidons översikt håller Orions ensemble näsan över vattenytan i sin plaskande teaterlek på vuxenvärldens bekostnad och den flyter på bra trots alla scentekniska utmaningar. Så även om det knappast erbjuds något katharsiskt reningsbad av själen i denna grunda teaterdamm har jag och mitt unga premiärsällskap väldigt roligt.

ARTIKELN HANDLAR OM