Kultur

Handke har varit en förlorare sedan 1996

Martin Aagård: För tillfället kostar det ingenting att slå på honom

avMartin Aagård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: AP
Peter Handke, ifrågasatt mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Från att ha varit en mycket tvärsäker debatt råder plötsligt en viss förvirring kring vad Peter Handke egentligen sagt och inte sagt om Balkan.

Han är en författare med en enorm produktion och ingen som satt sig till doms över honom har läst allt. Med största sannolikhet har inte ens Svenska Akademien läst allt. Ytterst få plöjer 70 titlar över ett sommarlov.

Lägg till det essäer, tidningsartiklar och intervjuer med skiftande hållningar, otydligheter och uttalanden som ändrats eller omedelbart tagits tillbaka (serbernas lidande var större än judarnas).

Men en del av det han anklagats för verkar vara direkt felaktigt.

I juni 2006 skriver Handke i Süddeutsche Zeitung och franska Libération att Srebrenica var ”det värsta brott mot mänskligheten som begåtts i Europa efter kriget” och ”en vidrig hämnd av de serbiska styrkorna”.

Fram tonar snarare en man utan politisk ryggrad och med synnerligen selektivt minne

Det är inte en man som förnekar folkmordet, vilket påståtts i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, SVT, Aftonbladet, ETC, Östgöta Correspondenten och BBC. Det är inte ens att bagatellisera det som Carsten Jensen hävdat i DN.

Fascinerande nog gick det fort för kritikstormen att komma till den slutsatsen. Det krävdes inte ens ett dygn innan det var etablerat att Handke ansåg att Srebrenica inte ägt rum. Det är både skrämmande och märkligt eftersom Handke knappast behöver hjälp med att hänga sig i offentligheten. I samma artikel fortsätter han att ifrågasätta krigsförbrytartribunalens slutsatser om Srebrenica.

Fram tonar snarare en man utan politisk ryggrad och med synnerligen selektivt minne, vars förvirrade underdog-perspektiv gjort att han förälskat sig i förloraren under ett kort ögonblick av historien, framför allt under slutet av Kosovokriget och Natos bombningar av Serbien 1999. Som så många andra protesterade mot. Från FN till Carl Bildt, Harold Pinter och Henning Mankell. Då, och det här måste sägas, många serber led svårt, precis som kosovoalbanerna.

Det är ju så krig fungerar. Civilbefolkningen offras alltid för ett högre syfte. Den som saknar förmåga att solidarisera sig med samtliga offer i ett krig, är alltid relativist.


Visst kan lidande graderas. I antal. I grymhet. Omänskligheten har en skala. De serbiska dödsoffren i Kosovo var en femtedel av de kosovoalbanska. I Bosnien var grymheterna utstuderade. Och skuldfrågan har inget att göra med lidandet.

Foto: AP
Slobodan Milosevic.

Men i varje krig finns alltid offer som, om de väljs med omsorg, kan bli utgångspunkt för de mest absurda slutsatser. Genom ett ensidigt fokus på serbernas lidande hamnade Handke där han gjorde. Som best man på den dömde mördaren och folkmordsåtalade Novislav Dajics (känd från den virala vit makt-videon ”Remove kebab”) bröllop 1999. Som hedersgäst på Milosevic begravning 2006 hållandes ett meningslöst tal.

Hade han vid det laget blivit serbnationalisternas gisslan? I sånt fall var han en väldigt medgörlig gisslan.

”Man kan inte kräva att Milosevic skulle bete sig som Balkans Gandhi. Han, en bankman som jobbat i New York”, sa Handke så sent som i år i Die Zeit. I samma andetag påpekar han att Milosevic inte var Hitler. Ett meningslöst uttalande som bara syftar till att inte ta serbledarens brott på största allvar.



Efter så många år och så många tveksamma påståenden är det svårt att känna något hopp om att Handke snart ska drabbas av en insikt om vilka offer han valt bort ur sin historieskrivning. Han är och förblir en ”Bewohner des elfenbeinturms” som titeln på hans litterära manifest från 1972 lyder.

Kan då en författare skriva så vackert att det ursäktar hans vurm för en folkmördare? Nej, en så estetiserad syn på konst är fascistisk i sig.
Kan en författare skriva så bra att det ursäktar hennes försök att besudla nationens ärorika historia genom att avslöja offentliga lögner?
Svaret måste ju bli nej även på den frågan.

Litteraturen skrivs inte mot en fond av absolut humanism som vi gärna förleds att tro. Det finns ingen evig måttstock vi kan använda för att se hur hög moralisk resning den har. Den skrivs mitt i politiska konjunkturer och den som är rädd för att konjunkturerna kan vända i morgon gör bäst i att försvara den som är mest inopportun i dag. Risken finns uppenbarligen att ingen skulle försvara dig om du anklagas för att förneka folkmord.

På så sätt är det mycket lätt att acceptera Handkes Nobelpris.


Den kritik han utsätts för just nu kan i ett annat politiskt klimat, det klimat hela Europa just nu graviterar mot, enkelt vändas mot hans kritiker.
Fråga Olga Tokarczuk.

Men ska en dokumenterad idiot som Handke belönas med en upphöjd plats i offentligheten? Ett Nobelpris?

Hon framstår för tillfället mest som Handkes moraliska förkläde men är snarare hans spegelbild. Bägge är de vänster och antiimperialister i vid bemärkelse.

Hennes kritik riktas mot polsk nationell självgodhet och kolonisation. Han stannade vid att kritisera Natos militärmakt och de medier som inte lyckades förmedla ett annat perspektiv än deras. Det gjorde honom till slut blind för det serbiska islamhatet som flera andra vänstermän ur hans generation. Jag misstänker att det var här någonstans som en del av den äldre vänstern började bygga sin avsky vad de kallar identitetspolitik.

Men ska en dokumenterad idiot som Handke belönas med en upphöjd plats i offentligheten? Ett Nobelpris?

Det är i grunden bara en variant på samma fråga vi ställt om R Kelly, Roman Polanski, Woody Allen, Louis C K och Michael Jackson. Och vid det här laget vet vi alla var gränserna går.

Konsten vinner sällan över politiken. Den vinner aldrig över moralen.
Det är en debatt som alltid är lika bedräglig eftersom den nästan alltid bygger på principer uppkomna i efterhand. Ingenstans blir de politiska konjunkturerna så tydliga som i dessa debatter. R Kellys övergrepp fortsatte år ut och år in tills Metoo satte stopp för honom.


Peter Handke avfärdas som en folkmordsförnekande vänstertomte samtidigt som vi stänger gränserna för dagens krigsflyktingar. Hans kritik av Nato blir irrelevant samtidigt som vi inte lärt oss ett dugg av Srebrenica. En perfekt hållning i det nya, konservativa Europa.

Med Handke har Europas högerextremister fått en litterär ikon, skriver Carsten Jensen i DN. Det är knappast sant. Italiens unga fascister i rörelsen Casa Pound klarar sig bra med Ezra Pound. Steve Bannon läser Julius Evola.

Men uttalandet är ändå intressant, för frågan är om samma kritikstorm skulle drabba Michel Houellebecq. En författare som metodiskt betat av den nya althögerns favoritämnen: antifeminism, kulturkrig, identitarism, muslimskt maktövertagande, incelmän och jihadistisk terror. I vår samtid finns ingen författare som behandlat dem med samma precision och dubiösa förtjusning. I januari kom han ut som konservativ nationalist med artikeln ”Donald Trump is a good president” i Harper's magazine där han slog fast att han är kristen nationalist och tycker USA agerar rätt om de lämnar Syrien. Europa har alltid bekämpat islam och nu gör vi det återigen öppet.

Jag betvivlar det.


Handke har varit en förlorare sedan han publicerade sina första artiklar om Jugoslavien 1996. Hans litterära status har sakta dalat och för tillfället kostar det ingenting att slå på honom. Den som förkastar superstjärnan Houellebecq på grund av hans reaktionära politiska utspel och det ideologiska innehållet i hans romaner skulle framstå som en farlig kulturfiende.

Det lustiga är att Akademien inte heller trodde att de tog någon större risk med valet av Handke. De förväntade sig att återvinna lite av sitt förlorade anseende genom att i vanlig ordning ge priset till två centraleuropeiska prosaister, varav en dessutom kommer ur samma österrikiska kompisgäng som Elfriede Jelinek (som för övrigt försvarat Handke). Det borde ha varit helt okomplicerat. I bästa fall skulle de framstå som en smula modiga, som Peter Handke påstår.
Men världen hade förändrats.

ARTIKELN HANDLAR OM