Lumpen gör Sverige starkt – men måste moderniseras

KOLUMNISTER

Hur allmän den återinförda värnplikten verkligen blir kan diskuteras, eftersom bara 4  000 ungdomar om året kommer att få exercera rekryten.

Men den är tillbaka och det är bra, av flera skäl.

Viktigast: som det ser ut i världen ska Sverige ha ett starkt och avskräckande försvar.

Men värnplikten fyller också en demokratisk funktion. Den befordrar kontakt mellan människor från olika samhällsklasser och med olika geografisk och kulturell bakgrund. Blandning berikar.

Och – jag är gammal nog att säga det nu – ungdomarna får en chans att komma hemifrån och lära sig lite ordning och reda.

Kanske mindre viktigt, men ändå av viss betydelse: när de gjort sina månader kommer de att kunna förgylla sällskapslivet med lumpar-historier, en folklig berättartradition som farit illa efter den misslyckade satsningen på yrkesarmé.

Men, jag hoppas vid Krigsmans -erinran att saker och ting är bättre ordnade i det militära än de var under mina elva månader vid Svea livgarde i början av 70-talet.

Efter nästan ett halvt sekel i arbetslivet, som springschas, sjukvårdsbiträde, sopgubbe, bussrangerare, smörjare, chaufför, förläggare, journalist och tv-pajas är det lätt att konstatera en sak: Jag har aldrig någonsin varit på en så ineffektiv arbetsplats som i lumpen.

Vi fick byta tre kalsonger och lite övriga kläder i veckan. Det började med uppställning i uniform, givakt och manöver, godmorgonhälsningar, allmänna förhållningsorder, marsch till tvättbytet, lång väntan, kö, marsch tillbaka, insortering av kläder i skåp, väntan, uppställning och sedan var det dags för lunch.

Ismannen Ötzi, vars kropp hittades mycket gammal men välbevarad i de österrikiska alperna hade burit en ramryggsäck sydd av getskinn. Sådana fick inte vi, 5  300 år senare. Vi fick rulla ihop rockar och utrustning och spänna grejerna med remmar i en så kallad stridssele så det bara hängde och slängde och var i vägen.

Blixtlåset patenterades första gången 1851. Men vi hade knappar på alla kläder. De lossnade och skulle sys tillbaka hela tiden. Om de inte släppte spontant hände det att något befäl ryckte loss dem på jävelskap. Jag minns speciellt en löjtnant som satte en ära i sådan skit. Av någon anledning blev hans cykel alltid hopknycklad på nätterna. Han gjorde senare karriär vid högvakten.

Att cykeltolka efter traktor med full stridspackning, skidor och stavar fastspända på cykeln, samt granatgevär och k-pist med ammunition till båda över ryggen, var inte bara farligt utan också långsamt och opraktiskt. När en kamrat for omkull blev det plocke-pinn av halva plutonen.

Vi behandlades ofta som idioter, vilket gjorde oss barnsliga, omotiverade och mindre benägna att ta ansvar.

Numera har de både ryggsäckar och dragkedjor i försvaret. Jag hoppas, för Sveriges skull och för ungdomarna som ska rycka in, att de moderniserat utbildningen, befälsföringen och allt det andra.


Hjältar prisas

Årets Sjöräddare fick ­blommor och diplom häromdagen på båtmässan i Älvsjö. Robert Selling, Ingemar Jonsson, Anette Morell, ­Patrick Andersson och ­Benny Ekström från räddningsstationen Hammarö vid Vänern ­prisades för en ­insats som räddade livet på två katamaranseglare i nöd. All heder åt dem och de ­andra 18 nominerade, samtliga frivilliga.

Bli en hjälte

Det är aldrig för tidigt att bli medlem i Sjöräddningssällskapet, vars 2 100 frivilliga besättningsmän på mer än 60 stationer svarar för 70 procent av all sjöräddning i Sverige, utan att det kostar skattebetalarna en krona. Läs mer på www.sjoraddning.se.

ARTIKELN HANDLAR OM