ÅSIKT

Islamofobin spelar fascister i händerna

Replik från Mattias Gardell efter kritiken från Amineh Kakabaveh

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Då rapporten EIR utkom blev jag uppmärksammad på att den publicerats av SETA, en turkisk tankesmedja. Jag visste inte vad SETA var. Pinsamt, men sant, skriver Mattias Gardell.

REPLIK. Fascismen är på väg tillbaka som politisk kraft i stora delar av Europa. I Polen, Tjeckien och Ungern har starka män omvandlat det politiska styret till ”illiberala stater”. Fascismen växer sig stark också utanför dess historiska hjärtland, i USA, Indien, Ryssland och Turkiet.

Recep Tayyip Erdoğan avbröt den borgerliga demokratisering som kännetecknade hans första mandatperiod och slog in på radikalnationalistisk väg. I dag råder undantagstillstånd, presidentstyre och hård repression mot landets oliktänkande. Hundratals journalister, forskare och studenter har fängslats. Efter nyvalet 24 juni kan de föreslagna grundlagsändringarna ge Erdoğan än mer auktoritära befogenheter.

Jag ställde in mitt deltagande i en internationell konferens om islamofobi i Istanbul då jag blev varse att regimnära politiker skulle hålla tal, samt att en fredsforskare som gjort grova antisemitiska uttalanden skulle delta. Mitt beslut väckte vissa invändningar bland forskarkollegor.

Som akademiker vet vi att ministrar från värdlandets regering kan hålla tal vid internationella konferenser och att det finns forskare vars teorier man inte delar. Frågan är principiellt intressant.

Kan man som forskare delta i vetenskapliga konferenser i Putins Ryssland, Orbáns Ungern, Modis Indien, Trumps USA, Erdoğans Turkiet? Kan vi ha vetenskapligt utbyte med Kina?

Riksdagsledamot Amineh Kakabaveh ondgör sig över mitt (icke)deltagande i konferensen samt att jag bidragit till Sverigedelen i European Islamophobia Report 2017 (EIR). I rapporten redogör ett fyrtiotal forskare från 33 europeiska länder för forskningsläget vad gäller antimuslimsk rasism år 2017.

Jag fick frågan om att skriva Sverigedelen av en österrikisk statsvetare vid Salzburg och George Washingtonuniversitet, vars arbeten jag var bekant med. Han sände mig Sverigerapporten från 2015. Den hade skrivits av professorerna Göran Larsson och Åke Sander vid Göteborgs universitet. Jag fick veta att Norgedelen skulle skrivas av en kollega vid Holocaustsenteret i Oslo. Uppdraget låg i linje med forskarnas ”tredje uppgift” att sprida forskningsresultat utanför akademin.

Då EIR utkom blev jag uppmärksammad på att den publicerats av SETA, en turkisk tankesmedja. Jag visste inte vad SETA var. Pinsamt, men sant.

Kommunikationen med redaktören hade gällt omfång, rubriker, referenssystem, inte Turkiet. Ingen dikterade vad jag skulle skriva. Varje landrapport har tvärtom en disclaimer som kungör att redaktören inte ansvarar för innehållet, som faller helt på respektive författare. Ändå kallade högerkristna Världen idag EIR för ”turkrapporten”.

Hade en rapport om antisemitism i Europa skriven av forskare från 33 länder men publicerad av en tankesmedja i Haifa kallats ”juderapporten”? 

I efterhand har jag tagit reda på att SETA befinner till höger i turkisk politik. De säger sig vara oberoende, men ligger uppenbart nära regeringen. Det leder till nästa för forskarvärlden principiellt intressanta fråga: kan forskare publicera sig i en tankesmedja med tydlig höger- eller vänsterprofil?

Ja, skulle sannolikt många kollegor säga. Förutsatt att tankesmedjan låter forskning och resultatframställning vara oberoende. Men skulle jag vilja medverka i en rapport publicerad av Timbro? Nej. Inte SETA heller, om jag haft bättre koll.  

Det sagt står jag för innehållet i Sverigedelen. Rapporten redogör för forskningsläget om antimuslimsk diskriminering på områden som arbetsmarknad och rättsväsende, och antimuslimska hatbrott, motioner och politiskt tal år 2017.

Jag diskuterar hur SD:s ökade stöd i opinionen fått såväl socialdemokrater som Alliansen, särskilt (M) och (KD) att anamma sverigedemokratisk retorik.

Jag noterar att inte ens vänsterpartiet var immunt och redogör sakligt för den konflikt som utbröt då Kakabaveh postat en afrofobisk och antimuslimsk fejkfilm gjord av fascistiska Nordisk Ungdom, med kommentaren ”Grattis Sverige till en etablerad Islamisk stat och utropad Kalifat snart i fler förorter”. Afrosvenska och muslimska aktivister protesterade. När Kakabaveh uppmärksammades på att filmen var fejk tog hon bort den, men förklarade också att hon ”tog bort filmklippet inte på grund av innehållet eftersom det stämmer”.

Kakabaveh upprörs över att hon omnämns ”ensidigt negativt”. Om hon på allvar tagit strid mot antimuslimsk rasism i stället för att förmedla islamofobiska stereotyper hade jag gärna nämnt henne i positiva ordalag.

Dagens fascism bygger på auktoritär monokulturalism. Lika barn leka bäst. Fascister odlar nostalgiska drömmar om att återskapa ett storslaget förflutet.

Orbán vill ”försvara det kristna Europa”. Trump vill ”göra Amerika stort igen”. Erdoğan hyllar de ”segerrika anfädernas ära och heder” och vill ge sina fiender en ”ottomansk örfil”. I Sverige talar allt fler om att försvara ”kulturarvet” och landets kristna och sekulära ”identitet” från utpekade andra, inte minst ”muslimer”. Fascismens logik omsätts i exkluderingspraktik.

Detta är gemensamt för fascister världen över, medan vilka som utgör ”folket” och dess fiender skiljer sig. Det är denna fascismens logik och praktik som måste bekämpas. Om Erdoğan försöker plocka poäng på islamofobin i Europa kan denna taktik inte undermineras genom att reproducera islamofobiska föreställningar. Detta spelar bara fascister världen över i händerna.


Mattias Gardell, professor på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism

Artikeln är en replik. Läs hela debatten här


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM