Vi lär oss något även av de mörkare delarna av historien

KOLUMNISTER

WOLFSSCHANZE. Jag tittade ut över ett ljuvligt lövskogslandskap i nordöstra Polen.

Men landskapet präglades av något udda - de jättestora, massiva betongblocken som fanns var hundrade meter under en två kilometer promenadrunda. Betongblocken var bisarra, surrealistiska och fantasieggande.

De var som en spökaktig scen ur ”Sagan om ringen”. De fyllde mig med fröjd. Jag tänkte: Det är så här det ska vara – det ska inte gå att sopa undan historien.

Foto: Marianne Pihl
Strax bakom skylten finner man ruinerna från Hitlertysklands bunkerkomplex Wolfensschanze.

Här hade för visso någon – Adolf Hitler – försökt att sopa undan historien. Wolfsschanze (på svenska Varglyan) var den väl gömda bunkerstad han byggt i Ostpreussen mitt emellan Berlin och Moskva. Från sitt Führerhauptquartier ledde han under tre år, juni 1941 - november 1944, sitt blodiga och misslyckade krig.

Från att i begynnelsen ha varit en spartansk förläggning hade Wolfsschanze vuxit till ett stort bunkerkomplex. De högsta nazi-dignitärerna hade insett hur mycket tid de skulle tillbringa där och byggde sig egna fort. Göring skaffade sig ett palats med åtta meter tjocka väggar, Bohrmann ett något mindre. Det fanns bunkrar för vaktstyrkor och ett skyddat kartrum (där patrioten Stauffenberg i juli 1944 i ett attentat försökte ta livet av Hitler; han misslyckades).

Hitler utfärdade order. Jag läser i en guide: ”Var det något ämne som fångade hans uppmärksamhet – och det hände ofta – kunde han hålla timslånga monologer späckade med tekniska detaljer om alltifrån stridsvagnar till fartygstonnage.”

Sommaren 1944 närmade sig den sovjetiska armén från öster och engelsmän och amerikaner avancerade från väster. Slutstriden om Berlin stod för dörren. När Hitler den 20 november med tåg lämnade Wolfsschanze gav han ordern: Lämna inga spår. Spräng hela skiten i luften!

Försök gjordes. De misslyckades. Bunkerstaden var alltför gediget byggd. Tak rasade in, väggar välte. Men ruinerna är massiva och illustrativa. Skyltar varnar för att gå in i dem: ”Lebensgefährlich!”

Wolfsschanze får Gökboet att tona fram som en normal plats.

Som turist kom jag körande bland de 3.000 Mansuriska sjöarna på vägen mot Rastenburg (i dag Ketrzyn). Jag såg den stora skylten på polska och i frakturstil: ADOLFA HITLERA och hans bunker.

Entréavgiften var 4 kronor och 20 öre. Jag delade sightseeingen med busslaster turister från Dresden och en skara Hells Angels som slickade på glasspinnar. För oss alla var synen av bunkrarna en kalldusch: ett uppvaknande om nationalismens galenskap och nazismens härskarmetoder.

Det är därför vi över hela jorden ska behålla statyer, monument och uppstoppade lik även när de står för ondska och övergrepp. De är en bit av oss och vår historia.

Men i den politiska korrekthetens era har bildstormning och bokbränder blivit moderörelser.

I provinsen Henan i Kina har just en 40 meter hög, förgylld staty över diktatorn Mao Zedong sprängts. Den otvättade och mordiske men karismatiske Mao ska minnas för Det stora språnget och Kulturrevolutionen och dess 40 miljoner dödsoffer. Glömska är en dödssynd. Myndigheterna gav efter med motiveringen: ”Skapelsen har under senaste tiden häcklats på nätet.” Nätmobbning. Illa.

I Ukraina, som led både under nazism och kommunism, har aktivister just rivit 16 Lenin-statyer. Avsmaken för Sovjetväldet är begriplig. Videoklipp visar jublande folkmassor, när monumenten välts. Det är en tom och historielös gest. Lenin var en del av verkligheten.

Än värre är kampen mot dem som på grund av tidsandan råkat i onåd. General Lee ledde sydstaternas utbrytning ur den amerikanska unionen och försök att behålla slaveriet. Han förlorade. Men för en del sydstatare var han värd att minnas. I New Orleans stod han tills för några månader sedan staty. Statyn revs.

På ett av världens mest ansedda liberala universitet, Oxford, har pågått en kampanj bland studenterna: ”Rhodes must fall!"

De vill att statyn över Cecil Rhodes ska störtas, ty Rhodes, som levde 1853 - 1902 och utvecklade södra Afrika och gav namn åt Rhodesia, numera Zimbabwe, var ”en viktoriansk rasist". Sannolikt sant. Men varför skulle ett gammalt imperium inte kunna ha en staty över en imperialist? Rhodes är dessutom den som med stipendier från fonder från hans kvarlåtenskap finansierar Oxfords studenter. Demonstranterna gör sig skyldiga till dubbelmoral. Illa. (Statyn är för ögonblicket räddad).

I Skövde kräver kommunens konstchef Ingemar Arnesson att konstverket ”Livets brunn” i stans centrum ska rivas eller flyttas. ”Statyn är kvinnoförnedrande.” Statyn, gjord av skulptören Ivar Johansson, har stått på torget sedan 1950. En del av den visar ”Våldet”, en naken man med en piska i handen över en naken kvinna. ”I den samtid vi lever behöver vi i stället lyfta frågorna om jämställdhet och mångfaldsperspektivet”, säger konstchefen.

Mångfaldsperspektivet kan också vara historiskt. Låt grejer få vara kvar! Låt Lenins uppstoppade lik få vara kvar i maosoleeet på Röda torget; något lär vi oss av det. Låt inte, i händelse att Kuba skulle bli en demokrati, Fidels fantastiska finca förklaras ett minne non grata. Låt Pol Pots skräckkammare med alla dess dödsskallar finnas kvar till kommande generationer.

Av allt vi betraktar, som nu i Wolfsschanze, lär vi oss något.

Fast filosofen Hegel hade en poäng, när han sa: ”Av historien lär vi oss, att vi inget lär av historien.


Jag läser just nu

… en kollegas muntra minnen från ett gott liv. Thorleif Håwi har skrivit ”Söndag morgon”. När han skildrar sin barndom i Vingåker blir det en hyllning till Folkhemssverige. Han beskriver sin utveckling från sportjournalist till reklammogul. Den utspelas till del i Bangkok och rymmer exotiska och överdådiga interiörer och upplivande namedropping. I korthuggna, humoristiska meningar visar Håwi att han kan dra en story.

Jag stötte ihop

… med Anders Borg. Han frågade: ”Vad tror du om Macron?” Jag svarade: ”Han kan gå på vatten.” Borg: ”Ha. Jag tror tvärtom. Donald Trump kommer att kunna genomföra sina planer. Men Macron misslyckas med sina.” Hmm.

Råttan på repet

…  är konstnären André Prahs idé (använd en kedja av betydelsefulla människor) för att befria Göteborgsjournalisten Dawit Isaak ur eritreansk fångenskap. Bra start - men sedan har det knutit sig. Fortsättning följer.

ARTIKELN HANDLAR OM