Du kan inte förneka den nya dantelagen

Foto: TV4
Jenny Strömstedt och Dante Zia i Nyhetsmorgon i TV4.

Sommaren 2019 kan ha förändrat våra liv. 76 år efter jantelagens nedkomst föddes en junimorgon en skrynklig lillebror.

Det lagades italiensk sallad på Nyhetsmorgon och Jenny Strömstedt assisterade kocken Dante Zia. Hon pekade med knivbladet mot en trave persikor med en undran.

– Heter de här persimoner?

Möjligen for hon efter paraguayo, platt spansk persika, men hon sa något annat. Persimon är detsamma som sharonfrukt, fruktdiskens nitlott, den brandgula tomatkopia som blott smakar aningen mer än is.

 


Kocken fann sig fångad i ett direktsänt lydnadsexperiment. Ställd inför två hopplösa alternativ – att bromsa upp salladshacket för att trotsa programledaren eller medge en kunskapslucka och förlora sin auktoritet – fann han en flyktväg. I stället för ord utstöttes ett strupljud.

– Eee.

Taktiken funkade. Han vann tid, en halv eller hel sekund, men frågan hängde alltjämt i luften. Heter persika persimon?

– Det... stämmer ju, sa Dante.

– De är väldigt ätvänliga, sa Jenny.

 


Ögonblicket ruskade om mig. En ung man, trängd mot en vägg, löste liksom upp sina egna konturer och flöt ur ett hopplöst socialt trångmål utan att skingra myset eller skämma ut någon. Dante Zia blev i den stunden något mer än en tv-kock.

För jag är rimligen inte ensam om att stå kluven inför min undfallenhet, inför nyttan med den och skadan den vållar. Det låter som något dåligt att vara konflikträdd, men det är också praktiskt för att hålla uppe stämningen på kontoret. Ena stunden hatar jag min brist på karaktär – i nästa finner jag den behjälplig i vänskaper och kärleksrelationer. Vem gillar mig om jag bråkar?

I ett bröllopstal tipsade min kompis Gustav om att aldrig gå till sängs osams. Jag tänkte att det var ett jävla skitråd. Bättre att somna och se om konflikten existerar imorgon. Är den segdragen biter nog en natt till. Vid mer ihållande gräl är min reflex att lägga mig platt, säga förlåt, ducka.

Göm huvudet i sanden eller i sköldpaddskalet, gör vad du måste, säg eee.


Vad som skedde en junidag 2019 var att den svenska fogligheten fick ett namn. Och saker som heter något finns. Beteendet har funnits länge, precis som vi var missunnsamma långt innan Aksel Sandemose uppfann jantelagen, men nu kan vi prata om det utan ord med negativa konnotationer, ord som ryggradslöshet.

Vi hade jantelagen. Nu har vi dantelagen.

Du ska inte tro att du är något, du ska heller inte tro att situationen du befinner dig i är något särskilt. Att komma ur den är en dygd. Att inte hamna i sociala medier-dispyter är av godo. Vi måste reagera kraftfullt mot rasism, trakasserier och nedmontering av demokrati i näraliggande länder, men i tusentals andra lägen måste vi det inte. Göm huvudet i sanden eller i sköldpaddskalet, gör vad du måste, säg eee.

Jag menar inte att du måste älska dantelagen. Den uppmanar ofta till fegt och usligt beteende. Men från och med nu kan du inte förneka dess existens.

Eller ja.

Vill du bråka om saken och menar att den är ett onödigt påhitt står jag böjd att hålla med.

 

avKristoffer Bergström

ARTIKELN HANDLAR OM