ÅSIKT

Hoten, hatet ... och hoppet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Naomi Klein i stor intervju

Foto: FRANCESCO GUIDICINI
Naomi Klein, författare, journalist och för Aftonbladets läsare också känd som kolumnist på kultursidorna, har just utkommit med ”Chockdoktrinen”, en uppgörelse med den nyliberala katastrofkapitalismen. Naomi Klein blev känd över hela världen med genombrottsboken ”No Logo”.

Nyliberalismen är på väg ut – men vad händer sedan? Naomi Klein är rädd, men hon ser möjligheter hos vänstern. Det handlar om att ha självförtroende och våga visa på alternativen, säger hon i den här intervjun med PETTER LARSSON.

Nyliberalismen går mot sitt slut och det är hög tid för socialdemokratin att börja tro på sina egna idéer igen. Annars finns risken att alternativet blir ännu värre.

Det anser den kanadensiska journalisten Naomi Klein.

I sin nya bok, Chockdoktrinen, beskriver hon hur olika former av kriser – statskupper, hyperinflation, krig och naturkatastrofer – utnyttjats av högern för att genomdriva extremt marknadsliberala program i länder som Chile, Sydafrika, Ryssland och Irak. När den normala politiken satts ur spel, har de varit redo med sin chockterapi: privatiseringar, skattesänkningar, slakt på offentlig sektor och avreglerad arbetsmarknad. Klein skildrar också framväxten av en ny katastrofkapitalism där själva kriserna blir ett med en affärsverksamhet som består av legosoldater, militärindustri, återuppbyggnad.

Men idag undergrävs några av de viktigaste institutioner som drivit denna process. Mäktiga länder i Syd blockerar nya orättvisa internationella handelsavtal. Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken sparkas ut ur Latinamerika. Den amerikanska armén tar stryk av motståndet i Irak.

– Redan invasionen av Irak representerar en ny fas. Nu sprider man inte längre nyliberalism genom Världshandelsorganisationen, Valutafonden och andra organ, utan man tvingas använda militära medel, säger Klein.

En desperat reaktion?

– Ja, det som jag kallar för katastrofkapitalismen i sin nuvarande form, med invasionen av Irak, hanteringen av orkanen Katerina i New Orleans och Tsunamin är ett uttryck för desperation. Det är ett svar på att den sista illusionen om konsensus har brustit. Motståndet från Syd inom Världshandelsorganisationen har varit starkt. Valutafondens strukturanpassningsprogram har förkastats. Världsbanken har till och med slutat använda ordet privatisering.

– Men det vore farligt att tro att nyliberalismen helt håller på att kollapsa. Projektet att svälja staten har inte avslutats. De sista stegen i privatiseringsvågen gäller krigföring och katastrofhantering, hur man omvandlar klimatförändringars effekter till affärsverksamhet. Till exempel såg vi nyligen i Kalifornien under skogsbränderna hur privata brandkårer räddade de rikas hem.

Det du beskrivit påminner om Karl Polanyis bok Den stora omdaningen (1944), som beskriver hur staten under 1800-talet aktivt drev fram en rå kapitalism, vilket ledde fram till depressionen och de två världskrigen. Inte bara den socialdemokratiska välfärdsstaten, utan också sovjetkommunismen och fascismen kan ses som olika sätt att försöka återreglera kapitalet. Är du inte rädd för alternativen?

– Jo, absolut. Jag är mycket rädd. Historien lär oss det. Nyliberalismen är i kris. Och den har skapat stora, arga underklasser på många håll. Ilskan kanaliseras på farliga sätt. Många människor ger efter för rasism och främlingsfientlighet.

– Den demokratiska, sekulära vänstern har varit närmast förskrämd i sitt svar på detta. Vi borde ha bättre självförtroende. Jag kommer från Kanada och du från Sverige. Vi vet att allt inte är bra i våra länder, men faktum är att vi har byggt några av de bästa samhällena i världen. Det borde vi tala mer om.

Vänstern i Europa har slagits mot nyliberalismen länge, men inte riktigt tagit nyfascismen på allvar. Nu befinner vi oss i ett läge där vi måste slåss mot bägge.

– Det är tydligt. Man ser det på många platser i Europa. Jag vet inte varför socialdemokratin varit så försiktig. Men en förklaring är att våra alternativ har blivit misskrediterade genom en av de mest framgångsrika propagandakampanjerna från högern. De har försökt sätta likhetstecken mellan demokrati och nyliberalism. Men det tror ju ingen längre på. Kina är ju onekligen ett bevis på att det inte är samma sak.

– Men vad som varit mer framgångsrikt är idén att alla socialdemokratiska alternativ skulle vara katastrofala, att det enda som skulle vara värre än kapitalism är alternativet. Detta tror folk fortfarande på. Till och med vänstermänniskor gör det innerst inne.

– Vad jag vill visa i boken är att försöken att skapa socialdemokratiska samhällen inte har misslyckats. De har ens fått prövas. Det man försökte bygga i Latinamerika på 70-talet, vad Gorbatjov försökte uppnå, vad folk ville ha när de röstade på Solidaritet i Polen, det var ju just ett slags socialdemokratiska välfärdsstater efter skandinavisk modell. Men de försöken hindrades.

De gamla välfärdsstaterna ingick i ett helt annat internationellt system. Nu rör sig jobb och investeringar mycket snabbare och enklare mellan länder. Om ett land till exempel höjer lönerna för mycket, vill beskatta kapitalet mer eller stimulerar efterfrågan med finanspolitik, så bestraffas det med kapitalflykt.

Är en socialdemokratisk modell verkligen möjlig på nationell bas?

– Det är ett jätteproblem. Kapitalflykten är verkligen inget tomt hot. Det är inbyggt i själva modellen. Processen sätts gång med politisk chockbehandling. Men sedan blir chockerna – den snabba kapitalflykten – automatiserade. De behöver inte skapas av politiker, arméer eller IMF, utan skapas automatiskt av det frisläppta kapitalet.

– Men det är just därför jag tycker att det som händer i Latinamerika är så intressant. Där handlar det inte om enskilda länder. De har insett att de behöver ett regionalt samarbete för att skydda sig mot chocker. Det är det som jag tycker är mest uppmuntrande.

– Men du vet, det finns heller inget verkligt skydd. Jag kom just från Irland. De har verkligen försökt förvandla sig till det mest gästvänliga i världen för multinationella företag. De har till exempel 12,5 procent i bolagsskatt. Men nu är de rädda att miraklet – den keltiska tigern – är över. Högteknologiföretagen flyttar till Asien. Så även om man spelar efter kapitalets regler, finns inget skydd.

Man straffas ändå. Så då kan man lika gärna göra något radikalt.

– Exakt. Och speciellt om man har råvaror, som olja, som nu kostar 100 dollar fatet. Då ökar friheten. I Kanada har vi just nu en oljeboom. Men vår regering kräver nästan ingenting av företagen som utvinner oljan, trots att den har ett förhandlingsläge som aldrig varit bättre. De är ju desperata för att få upp oljan ur marken medan den fortfarande är så värdefull.

Och i Latinamerika är ju en av anledningarna till att Hugo Chávez kan göra det han gör just att han har pengar att betala med.

– Ja, men också Evo Morales kunde omförhand­a Bolivias avtal med gasbolagen. Han begärde att mer av vinsten skulle stanna i landet. De hotade att dra sig ur. Och han sa: ”Okej, åk då.” Och de accepterade förstås det nya avtalet. Han synade deras bluff. Om de kan, så kan andra.

Ett av de stora problemen för vänsterpolitik är alltså finanskapitalets lättrörlighet. Men mycket av detta är ju pensionsfonder, försäkringspengar och andra former av kollektivt kapital. Våra egna pengar används emot oss, för att sätta press på löner och jobb.

– Vi skulle behöva hitta sätt att använda den makten. I Kanada till exempel kritiserar lärarna hur det offentliga dräneras på resurser och de tar ställning mot mediekoncentrationen. Men samtidigt används deras pensionsfond [som investerat i flera av de största kommunikations- och mediebolagen, liksom i vapen, tobak och kasinon, min anm.] just för att driva fram denna reaktionära dagordning. Detta ägande måste politiseras. Vi behöver alla maktmedel vi kan få.

Jag tror inte vänsterns kris handlar om brist på alternativ, utan att vi inte tror på dem vi redan har.

Du beskriver i Chockdoktrinen hur högern varit snabb att dra nytta av kriser och katastrofer. Av detta kan man dra två slutsatser. Att vänstern ska vara beredd, men också att man kan göra på samma sätt själv och ha planer redo när en kris slår till.

– Vi ska göra både och. Kriser är möjligheter. Det finns inget nödvändigtvis odemokratiskt med det som högern gjort.

– Svaret på den stora depression på 30-talet är ett exempel på när progressiva krafter runtom i världen faktiskt var redo med sina idéer när krisen kom. Men dessa idéer handlade om att dra in fler människor i de politiska processerna. Så de är på sätt och vis motsatsen till vad jag beskriver som katastrofkapitalism. Anledningen till att den är så lömsk är inte att den drar nytta av en kris, utan att den gör det för att utestänga människor från den politiska processen.

– Men de progressiva i USA förmådde inte ens dra nytta av orkanen Katrina. Och då var det som skedde i New Orleans inget annat än en kraftfull anklagelseakt mot nyliberalismen: vallarna brister, de offentliga transportmedlen fungerar inte, evakueringen fungerar inte. Katastrofen var resultatet av en ekonomisk modell, av kombinationen av klimatförändringar och en svag stat.

– Men vänstern sysslade bara med Bush-bashing i all evighet. Det räcker inte. För just där och då klev de inte fram med en plan för hur man skulle återuppbygga staden.

En defensiv position, på grund av länge försvagad makt.

– Ja, men också på grund av sär­intressen som investerat så mycket i den offentliga sektorn att man inte vill ändra något.

– En orsak till att högern har lyckats så bra i sina angrepp på den offentliga sektorn är att den blivit så avlägsen, trög och byråkratisk. Den kritiken är ju riktig. Jag tror inte svaret är privatisering. Men vi som tror på den offentliga sektorn har inte förstått att det bästa sättet att försvara den är att hela tiden förbättra och förnya den, så att den verkligen tillhör allmänheten och inte blir bara en byråkrati som kallas gemensam.

– I Chockdoktrinen talar jag bara om de riktigt stora händelserna, de stora sprången framåt för den nyliberala ekonomiska modellen och jag koncentrerar mig på hur kriser använts. Det är en viktig del i det historiska pusslet som saknats. Men det är förstås inte den kompletta analysen av nyliberalismen.

Nej, för liknande saker, ett slags nyliberalisering, har ju hänt i rätt fredliga länder som Sverige också.

– Ja, liknande, men inte samma. Och just fredligheten har med det att göra.

När jag presenterar boken i Kanada säger jag till dem att visst, vi har också haft ekonomiska kriser som har manipulerats, men vi är ingen nyliberal stat – vilket inte beror på att högern inte har försökt, tankesmedjorna och högerpressen pressar verkligen på.

Men på sätt och vis är budskapet kanske just därför mest relevant för länder som Kanada eller Tyskland, eller Skandinavien, fastän boken inte handlar om dem. Vi måste vara beredda. För det är inte över. Katastroferna kommer hårt och snabbt. I många andra länder försöker man nu mest reparera skadorna. Men vi kan fortfarande skydda oss.

Petter Larsson